– Det är mer av samtal än intervju. Jag ville helt enkelt inte låtsas vara journalist, sa Jan Eliasson om sina program i SVT-serien Toppmötet. I fyra program samtalade han således med de internationella toppolitikerna Gro Harlem Brundtland, Madeleine Albright och Kofi Annan för att i veckan avrunda med den kanske mest kände av dem alla, Henry Kissinger.
Kissinger, som är jude, föddes i Bayern i Tyskland men flydde 1938 undan nazisternas judeförföljelser. Familjen slog sig ner i New York och fem år senare blev Henry Kissinger amerikansk medborgare. Han studerade på Harvard och doktorerade i statskunskap. 1969 utsågs han till nationell säkerhetsrådgivare under Richard Nixon och fortsatte som utrikesminister under Gerald Ford. Nixon och Kissinger "ärvde" Vietnamkriget från sina företrädare men fick mycket internationell kritik– särskilt från Olof Palme–inte minst för de brutala bombningarna av Hanoi i december 1972. Året efter undertecknade USA och Nordvietnam ett fredsavtal och USA drog sig ur kriget. För det fick Kissinger och Le Duc Tho dela på Nobels fredspris, vilket kraftigt ifrågasattes av många. Efter tiden som utrikesminister har Henry Kissinger varit internationell rådgivare, bland annat till samtliga amerikanska presidenter.
Jan Eliasson är heller ingen duvunge - ambassadör, kabinettssekreterare, utrikesminister och biträdande generalsekreterare i FN. Samtalet mellan Eliasson och Kissinger kom därför att bli kunnigt och spänna över vår tids stora internationella konflikter och frågor.
Henry Kissinger, som hunnit bli 94 år, berättade personligt om sin nära relation till Olof Palme. De blev vänner och Kissinger besökte Olof Palme varje gång han var i Europa.
– Olof Palme blev min vän. Jag uppskattade hans sätt att tänka och hans mänskliga egenskaper, sa Kissinger.
Ur deras långa samtal växte en stark respekt för deras skilda ståndpunkter.
– Jag har alltid ansett att Palme var en betydande statsman, som illustrerade att man kan vara oense men ändå sträva mot samma mål. Och en av utmaningarna med Vietnam var att debatten kom att handla om absolut gott mot absolut fel. Men det var mer komplext än så, sa Henry Kissinger.
Inga jämförelser i övrigt men jag kom att tänka på debatten om Nya Tider och Bokmässan när jag hörde Henry Kissinger tala om respekten för olika åsikter och om frågors komplexitet.
I veckan meddelade Bokmässan att den "genom en samlad bedömning har kommit fram till att Nya Tider nekas att ställa ut 2018. Deras deltagande och den uppmärksamhet detta har fått har tagit för mycket fokus från Bokmässans huvuduppgift", skrev Bokmässan i ett pressmeddelande.
– För att med full kraft kunna fokusera på vårt uppdrag och det som är viktigast för oss - litteratur och läsning – har vi fattat ett antal beslut så att vi kan säkra Bokmässan som Nordens största och viktigaste kulturevenemang, sa Frida Edman, som är tf mässansvarig.
I kommentarerna till beslutet hävdas det nu att Bokmässan framför allt lyssnat på "pengaklirret" och att Bokmässan aldrig varit en plattform för yttrandefrihet, bara en marknadsplats och en branschmässa. Björn Wiman på DN citerar idéhistorikern Davis Karlsson som menar att Bokmässan försökt hitta tydliga principer för sitt agerande "för att på så sätt slippa göra en egenbedömning".
Principer mot omdöme? Eller principer mot pengar?
Men det är nog mer komplext än så. Det handlar, som så ofta, om både och.
Bokmässan hade en princip för deltagande som de följde. De menade att det var rimligt att det i den litteratur och i de författarskap som förekommer på mässan skulle finnas utrymme också för åsikter som är obehagliga men inte olagliga. Ledningen för Bokmässan hävdade, föga förvånande, att Bokmässan har med öppenhet och yttrandefrihet att göra. Litteratur är, bland mycket annat, tankar, idéer och åsikter. Att hävda tryck- och yttrandefrihet som viktiga principer för en arena för litteratur och läsande, framför godtycke och allmänt tyckande, är således inte onaturligt. Det är vad Bokmässan stod upp för. Och därför tillät man Nya Tider att delta - tills nu.
Men verkligheten kom i vägen. Det blev en många gånger proportionslös, illvillig, oförstående, hätsk och respektlös, till och med lögnaktig, debatt. En debatt mellan "absolut gott och absolut fel", som gjorde att Bokmässan var tvungen att kapitulera. De två senaste mässorna tog en enda fråga, Nya Tiders deltagande, i stort sett all tid från Bokmässans ledning och nästan all uppmärksamhet från "mötet mellan författare och läsare, där litteratur och läsning står i fokus".
Bokmässans ledning fick helt enkelt bestämma sig för om de skulle värna en princip, som de sannolikt fortfarande tycker är riktig, och gå under med principflaggan i topp. Eller värna Bokmässans viktiga roll för litteraturen, författarna, förlagen, biblioteken och skolorna och dess position som en av Europas främsta bokmässor. Valet blev i slutändan givet. Bokmässan fick rucka på sin princip för att värna Bokmässans överlevnad. Att offra Nya Tider var sannolikt mycket lättare än att försvara deras rätt att ställa ut.
Men något viktigt gick förlorat i kulturdebatten: Respekten för meningsmotståndare och för frågors komplexitet, för lyssnandet, måttfullheten och anständigheten. Det är mångas ansvar att försöka återupprätta ett öppet och civiliserat debattklimat, inte bara på kulturens område!
