Länge såg det ut som om bristen på en samlande motkandidat var det som skulle kunna rädda kvar Mona Sahlin på partiledarposten. Men efter en vecka av tilltagande kritik, och direkta avgångskrav de senaste dagarna, kom slutet oväntat snabbt. På söndagseftermiddagen meddelade Sahlin att hon avgår som partiledare i samband med extrakongressen.
Sahlin själv hävdade att hon sedan en tid tillbaka bestämt sig, men avsåg att vänta med offentliggörandet till förtroenderådet den 4 december. Det är en märklig förklaring som innebär att hon medvetet tänkt missleda partifolket om sin framtid i flera veckor. Så sent som i början av veckan deklarerade Sahlin att hon ville fortsätta som partiledare. Förväntningarna inför förtroenderådet var också att hon där skulle hålla ett större linjetal där hon i mer konkreta termer skulle ge sin syn på Socialdemokraternas förnyelse.
Sanningen är nog snarare att den växande kritiken de senaste dagarna blivit en utlösande faktor för Mona Sahlin att både bestämma sig och offentliggöra sitt beslut.
På sitt sätt påminner händelseutvecklingen om vad som skett i andra partier efter svåra valförluster. Men i Sahlins fall har det gått så mycket snabbare. Vanligtvis brukar partiledare få en liten nådeperiod medan partileden samlar sig, som Ola Ullsten efter Folkpartiets katastrofval 1982 eller Bo Lundgren efter Moderaternas storförlust 2002. I Sahlins fall tog det inte ens två månader efter valförlusten.
Många, som exministern Ylva Johansson, beklagar Sahlins beslut. Men samtidigt går det inte att bortse från att hon skulle haft en tung uppförsbacke fram till nästa val. Hon har hela tiden haft sämre förtroende bland väljarna än Fredrik Reinfeldt, och sådant är inte lätt att vända under en ny mandatperiod.
Samtidigt har det förmodligen legat henne i fatet att hon inte agerat tydligare och snabbare efter valförlusten, och därmed kunnat förebygga en del av den interna debatten. Det var inte Sahlin själv som tog initiativ till att partistyrelsen borde ställa sina platser till förfogande; dit tvingades hon efter alltmer av kritik och påtryckningar
Det är en splittrad socialdemokrati som nu skall välja efterträdare och den fortsatta politiska kursen är därmed oklar. Sahlins egen ambition, sedan den rödgröna alliansen sakta börjat upplösas, hade uppenbart varit att föra partiet mot mitten. Med tanke på partiets svaga resultat i kategorin förvärvsarbetande i årets val borde det vara en naturlig rörelseriktning. Men den är ingalunda oomstridd. Inom partiets vänsterfalang är uppfattningen snarare att partiet alldeles för mycket spelade på den borgerliga planhalvan under valrörelsen.
Valet av ny partiledare får mot bakgrund av de stridiga viljorna extra stor betydelse för den fortsatta politiken. Någon självklar efterträdare finns inte och det är inte heller säkert att de som känner sig mest manade står närmast till att bli utvalda. Att ha befunnit sig i den inre kretsen kan bli ett svårt handikapp efter en så svår valförlust som Socialdemokraterna drabbats av.
$1