Regeringen, med utbildningsminister Gustav Fridolin i spetsen, har sedan i höstas slagit på trumman för sitt nya ”skolutvecklingsprogram”. Vid gårdagens regeringssammanträde fattades till sist beslutet om att sjösätta reformen.
Tanken är att Skolverket ska ta fram nya metoder, inklusive dataprogram, för att underlätta kunskapsspridningen mellan lärare. Fridolin talar även om att åtgärden ska minska den administrativa bördan för lärarkåren. Hur det blir med den saken återstår att se. Skolutvecklingsprogrammet är i pengar räknat en ganska marginell satsning – 140 miljoner – och lär knappast lösa den svenska skolans svåra problem.
Utbildningsministern har dock rätt i sitt återkommande tal om att lärarprofessionen måste uppvärderas. Om detta råder det i dag närmast total politisk enighet. Historiskt har det inte alls sett ut så. Regeringar av olika kulörer har bidragit till att bryta ned skolans professionalism.
Socialdemokraterna drev under 1980-talet en politik som medvetet proletariserade lärarkåren, i synnerhet gymnasielärarna. Arbetsvillkoren försämrades successivt och projektet kröntes med den olyckliga kommunaliseringen. Från borgerligt håll låg fokus sedan under lång tid mer på att skapa valfrihet för elever och föräldrar än att upprätthålla lärarnas ställning. Miljöpartiet har å sin sida fram till nyligen främst gjort sig känt för att vurma för alternativ pedagogik och nedrivandet av hierarkier.
Det är förstås glädjande att de flesta politiker idag verkar ha nyktrat till, om än först när symptomen på den förda politiken blivit alltför uppenbara. Folkpartiet ska i sammanhanget ha en eloge för att partiet var först med att inse behovet av en omläggning.
För lärarnas auktoritet måste återupprättas – även om det kan vara lättare sagt än gjort. Alliansregeringens satsning på förstelärare med högre lön och större ansvar var ett steg i rätt riktning. Den nuvarande regeringen har också anslagit tre miljarder för att höja lönerna för särskilt skickliga lärare. Det är troligen nödvändigt att på detta steg låta vissa lärare gå före, för att på sikt kunna höja hela kåren.
Professionalism handlar dock inte i första hand om lön. Vi måste återfå en situation där lärare har möjlighet att vara just lärare, inte administratörer eller socialarbetare. Det kräver en helt annan arbetsmiljö, med studiero, tydliga regler och annan personal som kan avlasta lärarna. Hierarkier fyller faktiskt en viktig funktion när kunskap ska läras ut.
Skolan existerar inte heller i ett vakuum. Om inte samhället i stort värderar kunskap och bildning så blir det svårt att motivera våra ungdomar att traggla igenom ett tungt lärostoff. Kunskapsinhämtandet måste tas på allvar. Sverige skulle snarast behöva något som liknar en bildningsmässig kulturrevolution.
