Man kan inte både äta kakan och ha den kvar – som bekant. Danmarks beslut att införa permanenta gränskontroller vid gränserna mot Sverige och Tyskland är ett försök – att äta kakan och ha den kvar. Danmark är medlem i den nordiska passunionen, i EU och i Schengensamarbetet. Samtliga dessa medlemskap syftar till fri rörlighet över gränserna, som är bra för handel och tillväxt och alldeles nödvändigt om Europas nationer och folk skall föras närmare varandra.
Priset för fri rörlighet är mindre kontroll. Det går inte att kombinera fri rörlighet med återinförda gränskontroller.
Dansk Folkeparti tycker, som andra europeiska främlingsfientliga partier, illa om en värld där människor rör sig fritt. Särskilt människor som ser annorlunda ut, äter annan mat, och ber till Gud i en annan tradition än den egna. Att Dansk Folkeparti vill ha permanenta gränskontroller är alltså inte det minsta konstigt. Partiet lever upp till sin unkna människosyn och inskränkta nationalism.
Konstigt, för att inte säga tragiskt, är det däremot att annars respektabla danska partier, som Venstre, De konservativa och Socialdemokraterna, låter sig utpressas av Dansk Folkeparti. Gränskontrollerna är priset för en uppgörelse om pensionerna.
Gränskontrollerna är ingen bagatell. Som den danska EU-kommissionären Connie Hedegaard säger hotar kontrollbeslutet kärnvärdena i hela EU-samarbetet – rörelsefriheten och den inre marknaden.
Dansk Folkepartis replik är bisarr. ”Färre än 0,1 procent av de resande kommer att kontrolleras”, säger partiets vice ordförande Peter Skaarup till tidningen Börsen.
På den nivån räcker de rörliga kontroller som EU och Schengen medger med råge. Så vad är syftet med fasta kontroller som inte fyller sitt syfte? Självklart att stegvis utöka gränskontrollerna för att till sist omintetgöra den fria rörligheten.
EU-kommissionen bör dra Danmark inför EU-domstolen. Öppenheten har varit svår att vinna. Den är värd att försvara. Danmark behöver politiker som inte kröker rygg för frihetens fiender.
$1