Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Är Venezuela socialismens sista experiment?

Det tragiska med Venezuela är att en annan väg hela tiden var möjlig. Många andra länder i Sydamerika valde att kombinera både demokrati, marknadsekonomi och en utvecklad välfärdspolitik.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Förra hösten följde New York Times 21 sjukhus i Venezuela under fem månader. Det reportrarna bevittnade var horribelt. I ett land fyllt med naturresurser började barn svälta. På sjukhusen samlades minderåriga i olika stadier av kronisk undernäring. Sedan dess har flera hundra av dem dött.   

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

En vuxen venezolans snittvikt har de senaste året minskat med 11 kilo och nästan nio tiondelar av befolkningen lever numera under fattigdomsgränsen. Samtidigt trängs fattigdomen i stora delar av världen tillbaka och  tidigare vanliga bristsjukdomar bekämpas framgångsrikt  . Venezuela tillhör den, lyckligtvis, allt mindre skara länder med en negativ utveckling.

Svaret på frågan varför detta elände drabbar landet på 2010-talet är planekonomi, auktoritär socialism och korruption. Under tidigt 2000-tal var despoten Hugo Chavez vänsterns sydamerikanska hopp när han styrde Venezuela med järnhand. Hans kombination av antiimperialism, påstått revolutionerande sociala projekt och obändiga inställning till oppositionen prisades.  

Äntligen vågade någon utmana den amerikanske presidenten George W Bush och den makthungriga nyliberalismen hävdade allt för många på vänsterkanten. Oppositionens försök att störta Chavez utmålades som amerikansk subversion och oppositionens demonstrationer förlöjligades.

Det vore enkelt att förbise Venezuelas socialistiska politik och enbart dra slutsatsen att det var regimens diktatoriska egenskaper som gjorde att landet kraschlandade.

Men vägen dit kantades av priskontroller, expropriering av privat egendom och införandet av statliga monopol - bland många andra reformer som skulle förbättra landet men som helt slog nationens ekonomi i spillror. Destruktiv politik fördes som konsekvent ställde statens makt ovan den enskildes frihet.  

Det tragiska med Venezuela är att en annan väg hela tiden var möjlig. Många andra länder i Sydamerika valde socialdemokratiska välfärdspolitik i kombination med liberal demokrati. Chile, Brasilien och till slut även det krisande Argentina.

Chavismen, som den nuvarande presidenten Maduro ärvt och fördjupat var ingen historisk nödvändighet för att utrota ojämlikheten och fattigdomen i landet. Annorlunda lät det i början av 2000-talet inom den antiglobalistiska vänstern. Kom ihåg det nästa gång en förment progressiv despot hyllas av vänstern för att  vilja bryta med den påstått neokoloniala världsordningen.

Mest läst