Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Är Sverige i goda händer?

    Förtroendet för svenska politiker skadades i samband med migrationskrisen. Detta måste repareras annars riskerar den sociala tilliten att försvagas i Sverige, skriver Peter Santesson, chef för opinionsanalys på Demoskop, i en gästkrönika.

    GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

    Är fartyget i goda händer? Verkar kaptenen behärska gott sjömanskap? Väl ombord har det varit farligt för en sjöman att ens närma sig frågan – även om den är så viktig att det är omöjligt att låta bli. Myterister blev inte långlivade. 

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    I en demokrati är förtroendet för landets politiska ledning däremot inte ett obligatorium. Det måste förtjänas och erövras, och kan inte kommenderas fram. Och grundfrågan är lika oundviklig att ställa sig i samhällsfrågor som på sjön. Är vi i goda händer? Har ledningen koll på läget och vet vad den gör? I efterdyningarna av migrationskrisen har förtroendet för Sveriges politiska ledning gått ned. 

    Misstron mot att de som styr landet förstår och kan bemästra samhällsproblem har ökat. Det är en varningssignal.

    Mellanmänsklig tillit är en av de mest omdiskuterade frågorna i samhällsvetenskapen. I samhällen där tilliten människor emellan är hög verkar den som ett socialt smörjmedel. Många överenskommelser i samhället fungerar bara om tillräckligt många respekterar dem. 

    Att dra sitt strå till ett system som löser praktiska problem är rimligt, men ingen vill heller vara den sista dumbommen. Så länge alla andra också rättar sig efter parkeringsbestämmelserna och betalar sin skatt är det meningsfullt även för mig att göra det. 

    Belöningen är ett smidigt och välfungerande samhälle som inte kräver särskilt mycket övervakning eller handgripligt tvång. Man känner sig ganska viss om att de allra flesta faktiskt betalar in sina trängselavgifter utan att kronofogden behöver kopplas in och låter bli att fylla sina deklarationer med påhittade avdrag.

    Eftersom den personliga karaktären så kraftigt påverkas av vad man förväntar sig av andra kan bristande tillit bli självförverkligande. Om jag slutar att lämna mitt bidrag till våra samarbetslösningar i samhället, eftersom jag inte tyvärr inte kan förvänta mig mer av någon annan, kommer jag därigenom att ge omgivningen ännu mindre skäl att lita på att systemen kommer att fungera. 

    Ingen av oss har egentligen dålig moral – det handlar bara om en rationell anpassning till ett haveri som vi ofrivilligt successivt framkallar tillsammans. Genom bristande tillit tar vi fram det sämsta i varandra.

    Därför får diskussioner om tillit emellanåt en uppfordrande ton: Man ska uttrycka tillit till andra och till de gemensamma lösningarna – annars är man bara själv med och framkallar de problem som man oroar sig för. 

    Nåja, även om det inte kan uteslutas att sambandet kan finnas på marginalen har var och en av oss trots allt begränsade möjligheter att skulptera om det samhälle vi lever i bara genom att beskriva det på ett sätt istället för på ett annat.

    Man ska inte blanda samman frågan om mellanmänsklig tillit med förtroendet för aktörer och institutioner. Andra människors pålitlighet kan sänkas av min egen misstro mot dem. Tillsammans börjar vi steg för steg att strunta i parkeringsregler och fuska med skatten och uppfyller gradvis varandras negativa förväntningar. 

    Men när det gäller förtroendet för en fartygskapten – eller landets politiska ledning – är frågan delvis annorlunda. Kaptenen tappar inte sjömanskapet bara därför att besättningen inte tror att han har något. Det är i sjömanskapet som det hela börjar. En politisk ledning blir inte kompetent och välinformerad bara genom att många hoppas att den är det. 

    I förtroendeundersökningar har det under senare år synts vacklande nivåer för exempelvis regeringen och ledande politiker i Sverige. Kaptenen har inte lika gott rykte längre. Men hur ska man förstå nedgången? Om man ställer frågan på ett lite annat sätt visar det sig att den ökade misstron mot den politiska ledningen har varit större än vad som hittills har framkommit.

    Demoskop har under tre år mätt det politiska förtroendet med två mer precisa frågor om hur man ser på landets ledning. Instämmer man i att ”ledande politiker förstår de samhällsproblem som Sverige står inför” och tror man att ”ledande politiker klarar av de samhällsproblem som Sverige står inför”? För allt fler har svaret blivit nej.

    Under vår-vintern 2016 ökade misstron för att ledande politiker klarar av att hantera samhällsproblemen med hela 15 procentenheter. År 2015 motsatte sig 39 procent påståendet att ledande politiker klarar av att hantera de samhällsproblem som Sverige står inför. 

    På ett år ökade den gruppen till hela 54 procent och blev därmed majoritetsuppfattningen. De som trodde på att den politiska ledningen hade kapacitet att lösa samhällsproblemen var inte längre ens hälften så stor som dem som misstrodde kapaciteten. Det är resultat som borde ruska om de politiska partierna.

    Vad var det som hände? Mätningen under 2016 genomfördes i februari–mars, det vill säga i nära anslutning till migrationskrisens akuta kulmen, en kris som helt uppslukade det politiska systemet. 

    Därför är det intressant att förtroendenivåerna delvis har börjat repa sig efter under 2017. Hela nedgången är inte inhämtad, men andelen som inte litar på att ledande politiker kan hantera samhällsproblemen har minskat med 5 procentenheter. 
    Allmänhetens förtroende skadades kraftigt av den tidigare oredan i samhällsapparaten, men det började återhämta sig när det politiska systemet började demonstrera handlingskapacitet. Handlingar, inte beskrivningar, är förmodligen vad som spelar roll.

    Det var bland alliansväljarna som förtroendet påverkades ordentligt. Före migrationskrisen skilde sig inte alliansväljarnas förtroende på den här punkten från allmänheten i stort. Men ett år senare hade ett kraftigt skifte ägt rum. 
    Andelen alliansväljare som misstrodde problemlösningskapaciteten ökade från 38 till hela 63 procent. Att misstron sedan avtog något under 2017 handlar huvudsakligen om att man vann tillbaka lite mark bland alliansväljarna, där misstron ökade så kraftigt året innan.

    Förtroendesiffrornas dramatiska rörelser de senaste åren visar hur politiska kriser kan få konsekvenser som sträcker sig bortom den enskilda sakfrågan. Om vi får en ökad generell misstro mot det politiska systemets förmåga att hantera samhällsproblem är det illavarslande. För att framgångsrikt kunna styra samhället behövs ett sådant förtroendekapital av många anledningar.

    De flesta samhällsproblem är så pass komplexa att medborgaren behöver kunna förlita sig på att frågan hanteras av goda händer utan att själv kunna tränga in i detaljerna. Sammansatta problem tar också mycket lång tid att lösa, och de lösningar man till slut landar i är regelmässigt bara pragmatiska dellösningar – det bästa av möjliga nödlösningar. 

    När besluten bygger på känsliga kompromisser, både mellan beslutsfattare och med verklighetens alla knöliga förutsättningar, är det inte heller alltid ens möjligt att i detalj redogöra offentligt för varför besluten ser ut exakt som de gör. 

    Beslutsfattarna behöver kunna vädja till ett grundläggande förtroende från allmänheten om att viktiga problem hanteras på ett seriöst och kompetent sätt.

    Där uppstår risken för att även misstron mot den politiska handlingskapaciteten kan bli självförverkligande på samma sätt som misstron människor emellan. En politisk ledning som inte kan luta sig mot ett förtroendekapital från sina väljare kommer att vara försvagad och få mycket svårare att hantera kriser på ett kompetent sätt. 

    När det långsiktiga förtroendet saknas blir väljarreaktionerna dramatiska. Utrymmet för negativa eller rent konspiratoriska tolkningar blir stort medan tålamodet blir kort. Den politiska miljön bidrar knappast till att öka kompetensen hos ledningen.

    Förvaltningen av det politiska förtroendekapitalet hos väljarna kan på sikt vara en av de avgörande frågorna för det svenska politiska systemet.