När Solbritt Björkstrand i tisdags skulle läggas in på Norrlands Universitetssjukhus fick hon höra att, "tyvärr det blir ingen operation, ni får åka hem". Under "överskådlig tid" fanns ingen tid för operation, var sjukhusets besked. För Björkstrand, som lider av cancer i bukspottskörteln, skulle operationen innebära en möjlig förlängning av livet.
Björkstrands dotter skrev därefter ett inlägg på Facebook som, med all rätta, fick enorm spridning. Det tog inte lång tid innan inlägget plockades upp av media.
Uppmärksamheten bar frukt. Björkstrand berättade för Sundsvalls Tidning dagen efter inlägget publicerats att: "Det var en sköterska som ringde från Umeå nu, som hade varit på semester och sett inlägget på Facebook." Därför hade de enligt Björkstrand "haft möte på sjukhuset och då ringde de mig och gav mig en tid" (ST 3/8).
Från att cancersjuka Björkstrand skickades hem dagen före en operation med budskapet att det inte gick att planera in ett nytt tillfälle gick det en dag innan hon garanterades en ny tid. Det enda som hände däremellan var att fallet fick medial uppmärksamhet. Vård till en svårt sjuk person hängde alltså på om en anhörig kunde formulera ett tillräckligt slagkraftigt inlägg som rönte uppmärksamhet.
Vad detta vittnar om är tydligt: Den svenska sjukvården underpresterar och förmås i vissa fall enbart rycka upp sig när det föreligger en risk att bli offentligt skambelagd. I tysthet är det acceptabelt bortprioritera en patient medan det i offentlighetens ljus absolut inte går för sig, då jobbar man på högvarv.
Det skandalösa med behandlingen av Solbritt Björkstrand är både hur hon bemötts och hur sjukvården kovänt och bugat sig, endast för att den utsatts för medial uppmärksamhet. Agerandet är illavarslande för alla oss som sätter vår tilltro till att den offentliga vården behandlar medborgare jämlikt och utan att ta hänsyn till externa faktorer som medial uppmärksamhet eller påtryckningar.
Händelsen illustrerar för medborgare att det inte går att lite på att vården levererar när den behövs som mest. Det är märkligt i en tid när antalet anställda inom sjukvården är hög och tillgången på resurser borde vara tillräcklig. Vad vi har är ett system där sjukvården är tillgänglig men dold bakom ett byråkratiskt system där bara den med rätt kunskaper kan ta sig fram. Bakom dem lämnas de som varken kan tala för sig eller åkalla rätt skamnivå inom den svenska vården.
