Man skulle kunna tro att forskning om pedagogik och skola till stor del handlade om att identifiera och utveckla metoder för bättre lärande. Så är det inte. En stor genomgång av doktorsavhandlingarna i pedagogik visar att endast ett fåtal studier handlar om vilka undervisningsmetoder som ger bäst resultat. ”Ämnet gör sig irrelevant”, skrev professorn i litteratur Ingrid Enkvist i en artikel i Svenska Dagbladet (16/7).
Artikelns poäng illustrerades omedelbart i två repliker. En lektor i pedagogik menade att försök att utveckla allmänna rekommendationer för lärande är ”både omänskliga och dömda att misslyckas” (SvD 18/7). En professor i didaktik kallade Enkvists text för ”idioti” (SvD 20/7), och menade att det inte går att identifiera faktorer som påverkar eftersom ”lärande är ett komplext fenomen”.
Visst är det så. Här är några andra komplexa saker: Att landa en rymdsond på en komet. Att operera en hjärntumör. Att kartlägga den moderna människans släktskap med neanderthalarna. Att beräkna ett helt lands bruttonationalprodukt. Likväl har man försökt, och lyckats, med betydligt sämre förutsättningar. Elevers kunskaper mäts trots allt hela tiden. Den som vill studera inlärning har data som de flesta samhällsforskare bara kan drömma om.
Självklart kommer det inte gå att hitta någon pedagogisk mirakelmetod, lika lite som det går att uppfinna ett piller mot den myriad av sjukdomar som går under samlingsnamnet ”cancer”. Men på samma sätt som cancerforskare hela tiden lär sig mer om vilka behandlingar som har större eller mindre chanser att lyckas kan pedagogikforskare givetvis undersöka vilka undervisningstyper som är mer eller mindre effektiva – åtminstone i genomsnitt. Det är minst sagt dystert att de som forskar om lärande själva kan ha en så uppgiven inställning till kunskap.
Ska man kunna få resultat som har allmän giltighet måste man dock använda metoder för urval och analys av data som tillåter det. Tyvärr är det sällsynt. Den vanligaste metoden är istället intervjuer med ett mindre antal personer; en bra metod för att förstå hur just de personerna tänker, men dålig för att komma fram till generella slutsatser.
Svensk skola står inför stora utmaningar, och behovet av skarp och relevant pedagogisk forskning är större än någonsin. När pedagogerna och utbildningsvetarna lämnar walk over har nationalekonomer blivit alltmer tongivande inom den utbildningspolitiska debatten. Med snillrika statistiska metoder kan de ge svar på frågor som hur klasstorlek påverkar studieresultat, vilken roll läraren spelar för inlärning, om det pågår betygsinflation, vilka effekter skolvalet har, med mera. På samma sätt har ekonomerna också gjort insteg i statsvetenskap och sociologi.
Man kan se på sådan konkurrens från andra discipliner som opassande intrång och översitteri. Eller som en utmaning och möjlighet att själv göra bättre forskning. Men då krävs också att man tänker i nya banor; kanske rentav att man lär sig något nytt, trots att man redan är lektor eller professor?
