Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 2

Konflikterna i Ukraina respektive Egypten behandlades med dubbla måttstockar. Bild: Arkivbilder: Sergej Chuzavkov/Lefteris Pitarakis

Ledare: "Ett monstruöst hyckleri inom vänstern"

Ledare För fem år sedan var en del alltför naiva i förhoppningen om att demokratin skulle erövra arabvärlden.

I dag, måndag för fem år sedan samlades en grupp människor på Tahrirtorget i Kairo med syftet att protestera mot den brutala militärdiktaturen i Egypten, ledd av Hosni Mubarak. Trots det hopp som många kände då kommer det inte att skrivas några hyllningstexter om händelserna.

För fem år sedan antog många att demonstrationerna skulle ge upphov till samma dominoeffekt som förändrade Europa under 1989.

Det som i stället hände var ett våldsamt intermezzo som slutade med att islamisten Mursi, ledare för det muslimska brödraskapet, demokratiskt valdes till makten. Han fängslades snart därefter av generalen El-Sisi som återupptog Mubaraks skräckvälde.

Det är intressant att gå tillbaka och se hur den arabiska våren, som händelserna kallades, beskrevs i svensk press. ”Vi bevittnar den mäktigaste folkliga demokratirevolten i världen sedan 1989”, skrev trotskisten Andreas Malm i Aftonbladet Kultur (1/2, 2011).

Malm kunde knappt behärska sin entusiasm och avslutade texten med uppmaningen att det är vi ”I det nordliga väst som behöver hjälp att ta oss ur den politiska stagnationen. De arabiska massorna visar vägen.”

Men alla vara inte lika optimistiska, många insåg nämligen att det saknades goda förutsättningar för demokrati i länder som Egypten och Libyen.

Läs också: Egypten håller andan inför årsdag

Deras bristande entusiasm föll inte Åsa Linderborg, kulturchef på Aftonbladet, i smaken. Hon skrev: ”De folkliga resningarna i Mellanöstern borde framkalla samma ovillkorliga entusiasm som Berlinmurens fall eller den orangea revolutionen i Ukraina, men den västliga elitens reaktioner är minst sagt avvaktande. Man försöker hålla god min, men skräcken grinar igenom.” (30/1, 2011).

Linderborg vände sig emot de som då, för fem år sedan, var återhållsamma och försiktiga med sina hyllningar av utvecklingen i Egypten. Men skepticismen visade sig vara välgrundad.

Gemensamt för flera skribenter, som Åsa Lindeborg men även Göran Greider, var att de inte saknade entusiasm för den arabiska våren, medan Maidanprotesterna och regimbytet i Ukraina några år senare betraktades med betydligt mer kritiska ögon.

Framför allt bemöttes hotet från islamister i Egypten respektive högerextrema i Ukraina på ett väsensskilt sätt. Hotet från islamisterna spelades ned, vilket visade sig vara helt felaktigt. Högerextremisternas inflytande i Ukraina överskattades å andra sidan grovt.

Konflikterna behandlades med dubbla måttstockar. Linderborg beskrev i en artikel att ett ”monstruöst hyckleri” ägde rum i Sverige gällande Ukraina. ”Russofobin” bestämde enligt henne infallsvinklarna och de som stödde protesterna anklagades för ”revolutionsromantik”. En anklagelse vars ironi inte bör gå förlorad.

Linderborg hånade ”bombliberalerna” som med ”rysskräck” varnade för Rysslands maktambitioner och att Krim låg i skottlinjen (AB 4/3, 2014).

Vad blev resultatet? ”Bomliberalerna” fick rätt och Linderborg helt fel. Bara några månader senare ockuperades Krim av Ryssland. Hotet från Ryssland hade snarare underskattats.

De högerextrema i Ukraina fick marginellt inflytande i den inhemska politiken efter Maidanprotesterna. Efter en kort period i regeringen fick Svoboda sparken av ukrainarna. I parlamentsvalet som ägde rum i oktober 2014 fick Svoboda 4,71 procent av rösterna. Högra sektorn, ett annat högerextremt parti fick 1,75 procent. Ingen av partierna passerade parlamentets femprocentsspärr.

Detta medan protesterna i Kairo, som Linderborg prisade orimligt mycket, helt övertogs av islamister och senare slogs ned av militären. De svaga sekulära grupperna var aldrig särskilt starka eller enade vid något tillfälle. Protesterna dominerades av både Muslimska brödraskapet och de betydligt mer radikala salafisterna. Detta var uppenbart för många från början, som också varnade för det, samtidigt som de kritiserades för att motarbeta demokratiaktivisterna.

Det monstruösa hyckleri som Linderborg beskrev 2014 ägde visserligen rum, men det var hon själv och andra på vänsterkanten som ägnade sig åt det. Protesterna i Egypten, deras karaktär och styrka, felbedömdes helt.

Samtidigt var liberalernas stöd till Maidan-protesterna ett rött skynke. Därför kunde man där bara se en högerextrem kupp. Vissa inom vänstern missar aldrig ett tillfälle att befinna sig på fel sida av historien.

Adam Cwejman ledarskribent på GP
Mest läst