Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Lotta Lotass är laddad inför uppgifterna som ledamot i Akademien.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Ledamot Lotass längtar

    Lotta Lotass har ännu inte hämtat sig från chocken efter Horace Engdahls samtal. - Det var ett ögonblick av total förstumning från min sida. Tror jag, säger Göteborgsförfattaren och snart Svenska akademiens yngsta ledamot.

    Bara minuterna innan Svenska akademien i fredags meddelade att Lotta Lotass efterträder Sten Rudholm hade Horace Engdahl ringt henne och förklarat sitt ärende. Nu har några dagar gått, men hon har ännu inte kommit ner på jorden. Hon minns inte mycket mer av samtalet med ständige sekreteraren än att hon svarade ja direkt, ett beslut hon inte ångrat.
    - Att de vill välja in en är naturligtvis en oerhörd ära, att de vill ge mig det ansvar som det innebär. Att få möjlighet att ta tag i allt detta fantastiska, roliga och spännande arbete som jag nu bara har föreställningar om. Jag känner en väldig energi och lust att få jobba.

    Vad har du för föreställningar om uppdraget?

    - Allt läsande, allt skrivande, ta del av all litteratur. Jag älskar ju att läsa och skriva och ser framför mig att jag ska få göra det ännu mer. Så enkelt är det, vilket kanske låter banalt.

    Har du läst mycket om dig själv?

    - Nej, jag försöker hålla det ifrån mig själv.

    Varför då?

    - Jag gillar överhuvudtaget inte att läsa om mig själv. Jag förstår också att många är ledsna över invalet, att många tycker att det är fel att det blev jag, med kommentarer som "varför ingen jurist, varför ingen ämbetsman?". Det blir lite svårt att hantera när man inte själv rår för det. Det är inget jobb jag har sökt. Jag kan bara säga att jag ska göra så gott jag kan.
    Lotta Lotass har inte träffat någon av de aderton, men däremot läst alla.
    Nu har hon en hel del frågetecken att räta ut med Horace Engdahl, innan han slutar som ständig sekreterare i sommar. Hon har inte mycket koll på vad det egentligen är hon har tackat ja till, vet inte hur en ledamots arbetsvecka ser ut, om det är pengar inblandade eller hur mycket hon behöver vara i Stockholm. Ändå är hon är inte orolig att det ska påverka hennes författarskap negativt.
    - Tvärtom, jag ser fram emot allt jag får möjlighet att lära mig. Att träffa de här otroligt bildade människorna som sitter i Akademien känns som en enorm förmån. Så det kommer nog snarare att berika mitt skrivande.

    Svenska akademien är en mer utåtriktad verksamhet. Hur tänker du kring det?

    - För mig är det en lite främmande situation att vara offentlig, men det är samma där: jag ska göra så gott jag kan. Jag har en föreställning om att det mest är arbetet som inte syns så mycket utåt som Akademien håller på med. Det är det jag ser fram emot mest.

    Varför har du varit typen som helst verkar i det fördolda?

    - Jag är en sådan person, har alltid varit ganska tillbakadragen. Inte enbart som författare utan även som människa, eller vad man ska säga.

    Vad tycker du om att bli intervjuad?

    - Det är väldigt svårt. Jag gillar överhuvudtaget inte att prata om mig själv. Till viss del är det också svårt att prata om böckerna. Det blir som att man som författare är den som bäst kan sina egna böcker. Jag tror inte att det nödvändigtvis är så. Att jag har skrivit en bok betyder inte att jag själv är den bästa läsaren av den, har den bästa tolkningen eller vet bäst. Det kan vara någon annan människa.

    Hur reagerar du på stress?

    - Jag jobbar väldigt bra under stress, har hellre mycket att göra än lite att göra. Ofta när jag har flera saker igång berikar de också varann väldigt mycket.

    Och om du har för lite att göra?

    - Då hittar jag på något att göra. Hahaha! Jag har förmånen att kunna bestämma över mitt eget arbete.

    Vad kan du berätta om din kommande roman?

    - Den kommer i augusti och hänger ihop med Den röda himlen och Den vita jorden. Det är tre fristående böcker, men har ändå någon sorts sammanhang. Den är gjord som ett bokspel, om du kommer ihåg?

    Det ringer ingen klocka.

    - Jag har tagit formen precis från ett bokspel. Man börjar med text nummer ett och får sedan två, tre, fyra, fem eller hur många som helst valmöjligheter. Höger, vänster eller rakt fram. Man väljer en siffra och slår upp den texten. Så det går att gå olika vägar igenom boken och gäller att ta sig från text nummer ett till den sista texten.

    Är det hela grejen, eller har den någon handling också?

    - Det där med handling & vad den handlar om tycker jag är lite svårt att säga. Jag har utgått ganska mycket från flygplatsarkitektur som jag alltid varit fascinerad av. Jag har låtit scenerierna och arkitekturen spela en väldigt stor roll när man går igenom de olika rummen eller korridorerna. Jag hör att det låter helt & det är svårt att förklara när man inte kan visa boken.

    Du har andra experimentella tekniker för dig, som en bok i lösblad och nu när du också ger ut en bok på nätet. Räcker det inte att skriva en vanlig bok bara?

    - Jag brukar utmana mig själv, eller det kanske är ett dumt ord, men på något sätt är det kul att prova olika former.

    Ser du inte en risk att formen går ut över berättelsen?

    - Nej, det tycker jag inte. Båda är väldigt viktiga komponenter i en bok. Och formen kan vara minst lika viktig som berättelsen. Det gäller att hitta en balans. Varje berättelse känner jag kräver sin egen specifika form. Sitt eget språk.

    Har du spelat bokspel mycket?

    - I min ungdom, men inte jättemycket. Man köpte dem som pocketböcker, vill jag minnas. Det handlade mycket om äventyrsspel. Man skulle slå tärningar och få kraftpoäng och så. Målet var att ta sig till slutet.

    Hur är du när det gäller att sätta upp mål?

    - Det har jag nästan aldrig gjort. Jag är inte den sortens människa som är målinriktad. Sedan är förstås deadline någon form av mål.
    Förutom litteratur är Lotta Lotass stora passioner film och långa promenader i Änggårdsbergen. Och så är hon en samlare. Hon har mängder av böcker och samlar även på vykort. Hon har tre samlingar på vardera omkring 100-150 kort med redwoodträd, amerikanska mentalsjukhus samt kraftstationer. Intresset väcktes när hon upptäckte vilken variation det fanns i motivet skogshuggare intill enorma träd.
    - Så började det. Får man en sådan där samlarbacill så &
    Dalmålet har hon kvar sedan uppväxten i Borsheden. Men hemma är Göteborg, Hon flyttade hit 1991 för att studera litteraturvetenskap. Samtidigt har hon inga problem med att flytta till Stockholm om det skulle visa sig behövas.
    - Jag har ingen familj utan är enkelt flyttbar. Jag kan bo var som helst. Bara jag har mina böcker.

    Om du ska ha riktigt kul i Göteborg, vad gör du då?

    - Ska jag ha riktigt kul i Göteborg går jag till Änggårdsbergen.

    Vad händer där?

    - Där får man se väldigt mycket fåglar. Det är ett fantastiskt område. Tycker man om fåglar, och det gör jag, så &

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.