Se till att du har den senaste versionen av GPs app, så att du inte missar några nyheter - uppdatera här

Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 7
Lawen Mohtadi.

Lawen Mohtadi: Ett motgift mot nyliberal politik

Det finns en scen i Gabriela Pichlers nya film Äta sova dö som stannar kvar långt efter att filmen är slut. 20-åriga Raša har följt med sin pappa till doktorn. Pappan är utsliten efter ett liv av hårt fysiskt arbete. Han skulle vilja göra läkaren uppmärksam på att han inte kan arbeta som förut. Men istället är han tyst. Raša säger inte heller något. På vägen hem frågar pappan varför Raša inte sa till doktorn att han behöver sjukskrivas. Varför ska jag göra det? Varför sa du inget själv? svarar Raša. Jag kan inte förklara som du kan, säger pappan. Och dessutom: Varför följer du med om du ändå inte ska säga något?

Raša vet förstås allt det här. Hon vet att pappans svenska inte räcker till, att det blir korthugget och ofullständigt när han ska berätta om sin kropp. Hon vet också att hon har följt med för att hjälpa till. Ändå säger hon inget. Scenen är i all sin vardaglighet en av de finaste och mest komplexa föräldrar-barn-skildringar jag har sett på svensk film. Barnet som hyser en djup lojalitet med den utlämnade fadern, samtidigt som hon inte kan hålla tillbaka impulsen att vilja straffa honom. Rašas vägran att tala är en tyst protest mot den ekonomiska utsattheten och den ständigt pågående kampen för värdighet.

Gabriela Pichlers långfilmsdebut om livet i ett litet, höstgrått skånskt samhälle där arbetslösheten skapar oro, nästintill panik, lyckas gestalta de små rörelserna i det stora. Blickarna, kläderna, händernas monotona rörelser på grönsaksfabriken, en människas hållning. Och det slår mig hur svensk film har saknat sådana här liv. Jag tar till mig av varje sekund som Ružica Pichler (Gabriela Pichlers egen mamma) är i rutan; en 50-pluskvinna som blir av med arbetet och tvingas delta i en kurs på Arbetsförmedlingen där hon uppmanas att skaffa sig en hobby, ”alla måste ha en hobby ju”. Motvilligt följer hon med på minigolf. Någon säger: Är det inte roligt? Nej, det är det inte, svarar hon surt på sin underbara bosnisksvenska dialekt, hur skulle det gå för Sverige om alla stod och puttade bollar dagarna i ända?

Jag kan inte komma på när jag senast såg en invandrarkvinna på svensk film, skildrad från sin egen värld, med sina egna tankar och känslor, och som varje morgon går till jobbet för sina 18 000 kronor i månaden. Inte en invandrad man heller, för den delen. Äta sova dö – skickligt berättad där Pichler bygger sina konstnärliga val på rollkaraktärernas egna förutsättningar, de är, i sin egen rätt, vackra men också fula – handlar om Sverige i dag. Den säger mycket av det som den nyliberala politiken inte vill att vi ska prata om.

Mest läst