Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Den här artikeln ingår för dig som är kund.

LasseMajas Detektivbyrå och operamysteriet | Göteborgsoperan

Går det att göra opera av böckerna om LasseMajas detektivbyrå? Kompositören Malin Hülphers har lyckats förbluffande väl med uppdraget, tycker Magnus Haglund efter att ha sett premiären på Göteborgsoperan.

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Operamusikal

Operamusikal

LasseMajas Detektivbyrå och operamysteriet

Göteborgsoperan

Text och musik: Malin Hülphers

Regi och koreografi: Mia Ringblom Hjertner

Scenografi och ljusdesign: Thorsten Dahn

Kapellmästare: Per Larsson

Solister: Klara Blennermark, Ludvig Stadler, Ann-Kristin Jones, Nina Ewald, Lars Hjertner, Sami Yousri, Ingahlill Wagelin, Tobias Ahlsell

Att göra barnopera av Martin Widmarks och Helena Willis omåttligt populära böcker om LasseMajas detektivbyrå låter möjligtvis som en konstruerad, för att inte säga dumdristig idé. Hur skall operaformen, med sina speciella sångsätt och sin uppskruvade dramatik, kunna härbärgera en så effektivt enkel berättelse som den om de två barndetektiverna? Och hur skall man få detta att tala och kommunicera direkt till publiken, utan att det låter tillgjort och fånigt?

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Faktum är att kompositören Malin Hülphers, som också har satt ihop manuset, har lyckats förbluffande bra med uppdraget. Men så har hon också en gedigen bakgrund inom fältet, med ett otal musikteaterföreställningar för barn bakom sig.

Här finns inga synttoner, och inga som helst försök att påminna om samtida popmusik, så där som många andra skulle ha gjort om de tagit sig an uppgiften. Hülphers använder sig av sex musiker – klarinett, dragspel/piano, violin, viola, kontrabas och slagverk – och stundtals påminner det musikaliska uttrycket om en sorts saklig modernism från 1920- och 30-talen. Fast ibland låter det också som gammaldags filmmusik, kanske från någon av de italienska filmer som Nino Rota eller Ennio Morricone gjort musik till. Det är liksom rakt på, och ändå återhållsamt, utan åthävor.

Kanske har det påverkat att illustratören Helena Willis faktiskt medverkar i föreställningen, som kostymör. Det humoristiska anslaget är väl bevarat, och fångar också operavärlden i dess mystiska obegriplighet, med allehanda vidskepliga ritualer och tragikomiska förvecklingar. Jag gillar att uttrycket är en smula gammaldags. Så fångas något väsentligt i operans själva föreställningsvärld.

Lasse och Maja, fint spelade av Ludvig Stadler och Klara Blennermark, blir anlitade för att regissörens maskot har försvunnit. I spaningarna runt om i den gamla teatern, bland logerna och bakom scenen, kommer de inpå mycket av det som är operans hemlighet: det totalt världsfrånvända och samtidigt känsloberusade.

De återkommande referenserna till Maria Callas örhängen har litet samma betydelse som Bianca Castafiores uppenbarelse i Tintinäventyren, och sopranen Ann-Kristin Jones spelar just en sådan rollkaraktär i föreställningen, som primadonnan Rosina. Det som är fint är hur det överdrivna och gestikulerande kan flyta så väl in i berättelsen. Det blir ett teatraliskt medel i stället för en poäng i sig, och här spelar Malin Hülphers musik en avgörande roll. Den vet vad som bör strykas under och vad som kan ske i förbifarten, litet vid sidan av. Det finns en lätthet som jag tycker mycket om.