Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lars Weiss | I saknadens tid

    Med I saknadens tid försöker författaren och journalisten Lars Weiss skapa en levnadsteckning över sonen Jonas. En bitvis hjärtskärande skildring av smärta och sorgearbete, skriver Johan Werkmäster.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    Sakprosa

    Sakprosa

    Lars Weiss

    I saknadens tid

    Bonniers

    Tidigt på morgonen den 22 maj 2002 omkom den unge diplomaten Jonas Weiss. Han var förste ambassadsekreterare vid Sveriges beskickning i Jordanien med speciellt uppdrag att bevaka Irak. Han låg och sov i baksätet på en taxi som i alldeles för hög fart färdades längs ökenvägen mellan Bagdad och Amman. Plötsligt rusade en åsna ut framför bilen. Chauffören försökte väja. Bilen for av vägen och kraschade. Jonas blev 33 år gammal.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Drygt ett decennium senare publicerar nu Jonas far, journalisten och författaren Lars Weiss, boken I saknadens tid – en bitvis hjärtskärande skildring av smärta och sorgearbete men också ett ambitiöst försök att skapa en levnadsteckning över sonen, att finna ut vem Jonas egentligen var och förmedla den bilden till eftervärlden.

    I det korta förordet ber Lars Weiss nästan om ursäkt för att han har skrivit boken: ”Jag har skrivit för att jag måste – även om folk sagt till mig att ingen vill läsa om det onämnbara, om det som ingen kan förstå utan egen erfarenhet och som andra inte ens vill tänka på. Att förlora ett barn.”

    Jag tror dock att många vill läsa om detta. Vi bär alla på saknad och smärta. Och även om man inte har förlorat ett barn kan man i långa stycken identifiera sig med och dela författarens sorg. Visst har texten brister, stilistiskt och vad gäller komposition. Här finns omtagningar och avsnitt som saknar skärpa. Språket hackar och tvekar ibland men söker sig sedan stadigt framåt och berättar om ett lidande så starkt, en prövning så svår att det är omöjligt att inte bli berörd och engagerad.

    Efter bokens inledande sida väljer författaren att skriva om sig själv i tredje person – ett försök att skapa distans, att inte bli gråtmild, att bevara sin värdighet. Under begravningen handlar det om att uthärda och klara av, inte minst när han ska hålla tal. Men allt känns fel. ”Jonas ska inte ligga i kistan där inne. Han skulle ha stått här. Jag skulle ha legat där.” En förälder ska inte behöva begrava sitt barn.

    Jonas växte upp i Stockholm. När han var sju år blev fadern Pariskorrespondent för Aftonbladet. Familjen flyttade till Frankrike. Några år senare var Lars Weiss radions utsände i Washington. Jonas talade franska och engelska flytande. Senare skulle han fortsätta att resa, bli en världsmedborgare och hjälpligt lära sig ytterligare ett antal språk: tyska, spanska, serbokroatiska, ryska och arabiska.

    Några dagar efter bilolyckan är Lars Weiss på plats i Jordanien för att ta reda på vad som egentligen hände. Det är inledningen till en lång färd runt om i världen i sonens fotspår. Han åker till Washington dit Jonas återvände för att studera vid universitet, träffar och pratar med hans vänner. Efter att ha återvänt till Sverige och arbetat en period som journalist sökte sig Jonas till UD 1994. Två år senare fick han sin första utlandstjänst som diplomat på ambassaden i Belgrad där han träffade sin blivande hustru Masha.

    Sex veckor efter begravningen reser fadern till Serbiens huvudstad och vidare till Kosovo, där Jonas helst tillbringade sin tid under åren i Belgrad.

    Hösten 1998 flyttade Jonas och Masha till Moskva där han hade fått en ny tjänst vid Sveriges ambassad. Han ansvarade för pressfrågor och Vitryssland. Tre år senare var det slutligen dags för tjänsten i Amman.

    Lars Weiss följer inte bara sin son geografiskt i spåren, han går också in i hans hemliga rum, läser Jonas anteckningar och brev, även de mest personliga kärleksbreven. Han vet inte om han gör rätt men kan inte låta bli, känner ett starkt behov av att komma honom så nära som möjligt.

    Fadern rotar i Jonas lådor. Där finns också material av mindre privat natur som rör hans yrkesliv som diplomat. Lars Weiss går till UD:s arkiv och läser rapporterna som Jonas skrev. Dessa citeras flitigt och kanske alltför utförligt. De kompletterar visserligen bilden av Jonas Weiss, ger prov på hans kompetens och starka engagemang, men i längden blir de långa citaten tröttande. Här finns inte samma smärtsamma nerv som i boken i övrigt.

    Lars Weiss lever med sin sorg, vet att den alltid kommer att finnas kvar. Han försöker trösta sig med att Jonas fick leva ett rikt och omväxlande liv, även om det blev alldeles för kort. Den största sorgen för författaren är kanske att han aldrig får veta vilka vägar Jonas skulle ha tagit senare i livet, att han inte – som andra föräldrar – får följa sin son in i framtiden.

    Det handlar om starka känslor av orättvisa, liksom av skuld. ”När man har satt ett barn till världen har man ett ansvar”, skriver Weiss och menar att om man inte förmår skydda barnet har man misslyckats.

    Men trots sorg, smärta, skuldkänslor och saknad måste livet gå vidare – om inte för Jonas Weiss så i alla fall för hans far.