Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lars Sund | Tre systrar och en berättare

    Cecilia Nelson blir upprymd av Lars Sunds Tre systrar och en berättare.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    ROMAN

    ROMAN

    Lars Sund

    Tre systrar och en berättare

    Norstedts

    Lars Sund speglar sin senaste roman Tre systrar och en berättare i Tjechovs mästerliga pjäs om de tre överklassystrarna som längtar bort från den provinsiella småstaden till möjligheternas Moskva. Varför författaren väljer att göra detta är oklart, det uppstår aldrig någon fruktbar kontakt mellan verken. Därmed inte sagt att Sunds roman saknar läsvärde. Tvärtom är detta en mycket intressant bok som inte medger någon sviktande uppmärksamhet trots det generösa formatet.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    SUND ÄR PÅ ett sprudlande berättarhumör när han skildrar efterkrigstidens Jakobstad, i denna den första delen i en planerad trilogi om Finlands moderna historia.

    Läsaren möter ett myller av människor, de flesta uppdiktade, andra verkliga som skalden Viktor Sund och Urho Kekkonen som får sin hatt söndersprängd i en av romanens mest uppsluppna scener.

    Författaren fortsätter sitt orädda utforskande av berättarperspektivet som han ägnat sig åt i tidigare romaner. Han låter en enögd krigsinvalid, ivrigt påhejad av mentorn Viktor Sund, både avläsa och skapa händelser och människoöden omkring sig. Berättaren rör sig på flera plan, som historiekrönikör, metatextmaskinist och djupt involverad romanfigur med en kråkfågel som kunskapare i likhet med en annan mytologiskt färgad enögd man. Han trasar sönder historien lika ofta som han väver samman den och lämnar oss med ett gäng lösa trådar, som kanske hittar hem längre fram i sviten.

    TRE SYSTRAR OCH en berättare är liksom Tjechovs pjäs indelad i fyra akter, vilka dock inte står för någon dramatisk fördjupning utan markerar årtal som relativiseras av ständiga hopp i tiden. Sund vill så väldigt mycket och emellanåt hade han tjänat på att sovra.

    Om själva historien har sina knöligheter flödar språket desto mer obehindrat. Författaren släpper lös en fantastisk ordkreativitet i mötet mellan den kärva österbottniskan och formellare finlandssvenska sociolekter. Det är så man kan bli rent upprymd.