Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Lars Jakobson | De odödliga

    Lars Jakobson leder inte sina läsare fram till någon idé eller sensmoral. Behållningen är i stället romanens tunga, övertygande, sorgsna grundstämning, skriver Håkan Lindgren.

    Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

    roman

    roman

    Lars Jakobson

    De odödliga

    Albert Bonniers förlag

    Lars Jakobson skriver kompakt och informationsmättat. Hans roman om Mark Rufus, en av en handfull odödliga, som alltid läker oavsett hur mycket deras kroppar misshandlas, klockar in på 153 sidor. När jag läst den är jag utmattad som efter en lång resa genom en mycket tjockare bok. Det låter kanske inte som beröm, men det är det.

    Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

    Resan börjar i ett amerikanskt sunkliv och fortsätter tills Mark lämnar vårt universum i en avlägsen framtid, som fripassagerare på en ”elefant”, ett av de stora, gåtfulla skepp som vandrar genom rymden utan att ta kontakt med någon. Jakobson skriver inte som om han måste vara försiktig för att han är rädd för att få slut på idéer, eller som om han vore orolig för att läsaren skulle missförstå honom om inte författarrösten flämtar av upprördhet.

    Det är som att äntligen möta en vuxen i ett bibliotek fullt av tonåringar: en saknad, cigarettrökstorr vuxenhet som vi har börjat förknippa med ett mytiskt 60-tal. Hans novell ”Nians nät över trapetsen” i samlingen Berättelser om djur och andra (2004) är en personlig favorit: så berättartekniskt och tankemässigt avancerad att den utgör en främmande planet bredvid den svenska samtidsprosans jordklot.

    Den som har läst Jakobson förut kommer att känna igen hans intresse för science fiction och för populärkulturens USA: en plats där fantasin kan börja växa. Man känner också igen hans förkärlek för en viss sorts berättartekniska grepp som är avsedda att påminna dig om att du läser en text, påminna om att texter görs av andra texter och påminna dig om att författaren inte har några naiva föreställningar om sitt litterära berättande. De odödliga presenteras som ett upphittat manuskript. Boken börjar med en inledning där en Joan Bravais skriver om Jakobson som om han vore död. Mark Rufus skildras i tredje person, men då och då dyker ett ”jag” upp och kommenterar texten.

    Jag tror att manér av det här slaget är det som kommer att ha åldrats mest i framtida läsares ögon. Färdigformulerade påminnelser om jagets, minnets och berättandets opålitlighet är vår tids motsvarighet till en tidigare generations obligatoriska fraser av typen ”han hade en ädelt formad panna”. Sådant får man ta på köpet.

    Samtidigt som Jakobson lägger in metalitterära markeringar låter han sina bästa vardagsiakttagelser passera i förbifarten, som om de vore ovidkommande. Då får de desto större effekt. Det är en litterär strategi där författaren säger: Jag låtsas att det där är viktigare än det här, för att ni ska känna tvärtom. Vad har hänt med litteraturen och läsarna när en författare måste arbeta på det sättet? Betonar författaren att något är viktigt, dör det ohjälpligt. Bara det som låtsas vara oavsiktligt når fram. Hur länge till är det en hållbar strategi?

    Jakobson är i själva verket en otäckt skarpsynt iakttagare, som väljer sina stämningssättande sidodetaljer med total träffsäkerhet. Hans beskrivningar är korta och exakta. En av de odödliga, vars medvetande befinner sig i en maskinkropp, har ett ”krasande” skratt, som om talmembranen ”inte förmådde hantera så mycket förakt.”

    Jakobsons förmåga visar sig i sådant som inte ser märkvärdigt ut. Mark blir förälskad i sin granne, den prostituerade Mary Anne, och de inleder ett förhållande. Det hade kunnat bli en kliché, men Jakobson ger dem tyngd och trovärdighet.

    Mark Rufus hamnar på en militärbas där USA har samlat de få odödliga som myndigheterna känner till. Fram tills dess har han inte förstått att det är något speciellt med honom; i scenen när de förklarar för honom vad han är finns romanens enda glimt av bister humor. Har du aldrig varit sjuk, frågar de. ”Mark svarade att den lyxen hade han aldrig haft råd med.” Militären verkar inte veta vad man ska göra med de odödliga: de används enbart för att donera organ. En hand som kapas eller en lever som plockas ut ersätts snabbt med en ny. Samtalen mellan de odödliga är djupt uttråkade, som mellan fångar dömda till livstid.

    Mark vaknar på nytt efter en istid. Samhället är nu ett matriarkat, men typiskt för Jakobsons pessimistiska livssyn är att inget har blivit bättre eller rättvisare. Deras teknologiska nivå är en blandning av öppen eld, läder och luftskepp som får mig att associera till Odd Nerdrums målningar.

    Ibland möter han någon av de andra odödliga från militärbasen. Så mycket tid har gått att de inte alltid känner igen honom. En av dem har blivit stor som ett berg på grund av en odödlig tumör som växer i hans odödliga kropp.

    Under den halva av romanen som utspelar sig i framtiden har Mark inget språk gemensamt med de personer han möter. När han inte kan prata med någon och inte förstår vad som pågår omkring honom tappar berättelsen en aning i tempo och intensitet, även om Jakobson gör sitt bästa. Han låter Mark överleva i rymden utan hjälm, han låter honom rädda livet på en svältande genom att ge henne sitt eget kött att äta (hon dör ändå, de odödligas kött kan inte brytas ner till näring).

    Men efter att en författare har utforskat alla sådana någorlunda närliggande konsekvenser av att vara odödlig har de odödliga fortfarande en evighet kvar att leva – och vad ska författaren göra med dem då? Människor som aldrig kan dö visar sig snart vara ganska svåra att skriva om. Vad vill Jakobson använda sina odödliga till?

    Han leder inte sina läsare fram till någon idé eller någon sensmoral, men det är inget jag saknar. Behållningen är romanens tunga, övertygande, sorgsna grundstämning. Och Mary Anne förblir död. ”Hela tiden, vart Mark än såg, vad han än gjorde, fanns hon inte till.”

    ÄMNET

    Lars Jakobsons senaste roman handlar om Mark Rufus som är odödlig.

    Författaren är född 1959 och bosatt i Stockholm. Han debuterade 1985 med romanen Vinterkvarteret. Lars Jakobson blandar ofta in dokumentärt material och science fiction i sina romaner.

    Bibliografi i urval: romanerna Vetten, Pumpan, Kanalbyggarnas barn och I Den röda damens slott. Essäsamlingen Effekter.

    SKRIBENTEN

    Håkan Lindgren är kritiker och kulturskribent och medverkar regelbundet på GP Kultur. Recenserade senast Seriealbumet Epileptisk, som blev David B:s genombrott.