Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Kenny Hjälte
Den ängsliga åsiktskorridoren

Lars Anders Johansson: Åsiktskorridoren och dess försvarare

Gästskribenten Lars Anders Johansson skriver om en offentlighet som blivit alltmer likriktad och ängslig.

Det finns två kategorier debattörer som med emfas hävdar att den så kallade åsiktskorridoren inte existerar. Den ena är de som har ett eget intresse av att upprätthålla den rådande åsiktslikriktningen, eftersom den utgör deras egen maktbas.

Den andra utgörs av dem som hoppas på att släppas fram genom att agera lydig knähund åt de förra. Bland de senare finns förvisso de som på allvar tror att man kan säga vad som helst i debatten utan värre konsekvenser än att möta mothugg. Det beror på att de själva aldrig någonsin torgfört en kontroversiell åsikt och därför aldrig kommit i kontakt med åsiktskorridorens väggar. Så länge man håller sig i mitten av korridoren finns det gott om plats.

Jag träffar regelbundet personer inom olika sektorer av det svenska samhället – i kultursektorn, i mediesfären och i offentlig sektor – som mellan skål och vägg vittnar om hur de inte vågar vara öppna med sina politiska åsikter i den svenska debatten, eftersom de vet att det skulle hota deras karriärmöjligheter. Jag har flera konkreta exempel på personer i min bekantskapskrets som drabbats hårt i sitt yrkesliv av att företräda åsikter som i deras bransch anses inopportuna.

Jag talar inte om några extremister eller galningar, utan om vanliga allmänborgerliga personer som frysts ut och motarbetats för att de varit öppna med sina åsikter. Den som vill göra karriär inom delar av den svenska kultursektorn gör därför klokt i att anpassa sig till det rådande åsiktsklimatet. Om du inte redan var miljöpartist när du blev kulturredaktör kommer du med all sannolikhet att bli det. Så ser anpasslingskulturen ut.

Mina kulturvänstervänner frågar ibland varför det inte finns några borgerliga kulturarbetare. De finns, brukar jag svara, och de är oftast ganska lätta att känna igen: det är de som inte ständigt kör upp sina politiska åsikter i ansiktet på omgivningen. Det är inte så konstigt. En väninna har berättat om hur hon blev utfryst under sin teaterutbildning sedan det kommit fram att hon varit med i Centerns ungdomsförbund. Jag känner musiker som inte får spelningar för att de vägrat anpassa sig till den rådande åsiktsnormen.

Problemet handlar alltså inte i första hand om vad som "får" sägas och inte på tidningarnas ledarsidor. Ledarsidorna skrivs av människor som får betalt för att sticka ut hakan, och de läses företrädesvis av de som håller med sidans åsikter.

Det stora problemet utgörs av den vidare offentlighet som tidigare var en arena där olika röster kunde höras och mötas, till exempel kulturdebatten, som genom åsiktsfiltrering och självcensur blivit allt mer likriktad för varje år. Resultatet har blivit en offentlighet som har allt mindre att göra med det omgivande samhället. Det är en offentlighet där endast 16 procent av kulturjournalisterna sympatiserar med något av allianspartierna. Det är en offentlighet där mer än hälften av medarbetarna i public service röstar på miljöpartiet, ett parti som representerar sju procent av befolkningen.

Det är en offentlighet som påminner mer om ett kompisgäng som håller varandra om ryggen, än om en öppen arena där åsikter får stötas och blötas. En offentlighet där de enda som vågar säga emot är de som fått betalt för att göra det. Det är en offentlighet som mer liknar en ekokammare där ett fåtal röster ständigt kommer till tals och förstärker varandra. En offentlighet som blir allt mer oförstående inför den omgivande verkligheten och som bemöter avvikande åsikter med fördömanden och stigmatiserande tillmälen istället för sakliga argument.

Det är med andra ord en offentlighet som slutat fungera som offentlighet. Men bortom de officiella mediekanalerna bygger de utestängda sina egna ekokammare, där andra röster studsar och förstärker varandra. Där frodas andra tankegångar som aldrig utmanas. Ju trängre det blir i offentligheten desto starkare blir dessa röster. Den allt mer likriktade offentligheten göder därmed exakt de krafter som den säger sig motarbeta.

För att komma till rätta med problemet måste vi erkänna att det existerar. De som förnekar åsiktskorridoren är i själva verket dess väktare och murarmästare.

är poet, musiker och journalist och verkar som kulturansvarig vid tankesmedjan Timbro

Mest läst