Bortom Lampedusa är stundtals ohyggligt smärtsam att se. Ett chockerande samtidsdokument om livet bortom tidningsrubrikerna. En film där bild efter bild tär på samvetet, tillsammans med det som uttalas och det som aldrig uttalas. Vissa scener kommer jag att bära med mig för alltid: Unga män från Elfenbenskusten som kroppsvisiteras av räddningspersonal i vita handskar och ansiktsmask. Nigerianer som sjunger om sin flykt över Saharaöknen, där de fick dricka sitt eget kiss för att överleva. Den italienske läkaren som stillsamt reflekterar över vad som ingår i hans dagliga arbetsuppgifter. Hur det han tvingas se och hantera skapar ilska och tomhet. Mardrömmarna som stör nattsömnen. När han säger "Det är varje människas plikt att hjälpa de här människorna." har orden tyngd. Han, om någon, vet vad han talar om.
Ön Lampedusa ligger som en livlina i Medelhavet mellan Nordafrikas kust och Sicilien. Runt 6000 italienare befolkar öns 20 kvadratkilometer. Vi följer några av dem: en fiskare, en gudfruktig farmor, en radiojournalist som spelar schlagers i ring-så-spelar-vi-format. Och så energiske Samuele Pucillo med sin slangbella, sitt synfel som måste korrigeras och 12-åringens alla funderingar om livet.
Runt 400 000 migranter har genom åren passerat Lampedusa. Tusentals har drunknat på vägen dit eller dött av syrebrist i något trångt lastrum. Varje dag bär på nya katastrofer och nya räddningsuppdrag. Bortom Lampedusa är en fint sammansatt, mångbottnad och fördjupande berättelse.
Lars Norén må förlåta, men Personkrets 3:1 har inte en chans. Det här är verkligheten. En verklighet vi inte bör blunda för.
