Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Lalehs fjärde skiva är kanske henens mest ambitiösa enligt GP:s recensent.

Laleh | Sjung

Det här är en recension. Ställningstaganden är recensentens egna.

Pop

Laleh

Sjung

(Lost army/Warner)

Författaren John Ajvide Lindqvist intervjuades i radio häromdagen och konstaterade en smula motvilligt att han skriver bättre och bättre, men att hans bästa berättelse fortfarande är den som fanns i debuten Låt den rätte komma in. Han blir bättre på hantverket, men lyckas inte hitta en lika fängslande historia igen. Precis på samma sätt blir många band och artister duktigare på det praktiska görandet – spelandet och studioarbetet – men man letar förgäves efter den brännande känslan på debuten. Som aldrig går att återskapa.

Du läser nu en av dina fria artiklar på GP.se

Utveckling är nödvändigt. Det är den som gör skillnaden mellan att leva och att bara överleva. Samtidigt är det svårt, stagnation är också en djupt mänsklig egenskap. Sällan blir den så tydlig som i ett konstnärskap. Vilket tar oss till Laleh.

Det här är hennes fjärde och på många vis mest ambitiösa skiva. Laleh har alltid varit omsorgsfull och envis i studion, som sin egen producent, men på nya Sjung höjer hon ribban för sig själv lite på samma vis som Håkan Hellström gjorde på sin senaste platta. Hon tar ett avgörande kliv framåt.

Centrala spåret Samuel, en lång berättelse, har en interlude-del med körer, stadsljud och sedan växer låten ut till ett avancerat afropop-bygge där Laleh verkligen spänt bågen. Det är ruskigt begåvat och låter möjligen som början på en kommande musikal. Samtidigt kan jag tänka mig att det är en satsning som skrämmer bort en del av de nyfunna Så mycket bättre-fansen.

Laleh har dock mer att bjuda på.

What you want är modern poplåt av internationellt snitt men med Lalehs karaktäristiska sång, In the cornet snuddar vid Ziggy Stardust och med Vårens stora dag sjunger hon om både döden och livsgnistan till en poplåt med samma intensitet som Bjurö klubb. Och med den där typiskt galopperande rytmen som Laleh uppenbarligen gillar. Den sistnämnda kommer att bli fantastisk under kommande konserter, skulle faktiskt vara en grym öppningslåt.

Vad jag vill komma till är att Laleh har lyckats med att höja svårighetsgraden och samtidigt hålla fast vid lusten och det storögda som smittar av sig på lyssnaren. En del av skivans tema handlar just om att inte bli bekväm och trygg och låta de mentala ventilerna damma igen. Laleh kommer, förstås, aldrig att göra en låt som Bostadsansökan igen. Det är i sin ordning, allting har sin tid. Och just nu är det Lalehs tur att briljera.

Paul Simon: Graceland

David Bowie: The Rise and fall of Ziggy Stardust and the Spiders from Mars

Mest läst