Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Teamwork. Om visionerna att skapa en vård som utgår från patientens behov och önskemål ska bli verklighet, krävs samverkan mellan vårdnivåer, mellan kommun och landsting och också över professionsgränser, skriver debattörerna. Bild: Bild: Elisabeth Alvenby

"Lagarbete i sjukvården räddar äldres liv"

Debatt Vårdens stöd till äldre personer efter stroke och höftfraktur är splittrat och ineffektivt. Om inte landsting och kommuner samordnar sina resurser för rehabilitering och organiserar sitt arbete i team, leder det till fortsatt onödigt lidande och onödiga kostnader, ibland också till dödsfall som hade kunnat undvikas, skriver Olivia Wigzell och Nina Rehnqvist, SBU.

Två stora forskningsöversikter som SBU publicerar i dag pekar i samma riktning. Rehabiliteringen av äldre och sköra personer kan bli mycket bättre. Genom att arbeta mer samordnat och strukturerat skulle landstingen och kommunerna kunna minska människors lidande och rädda liv utan att det kostar mer.

Den första forskningsöversikten visar att mer samarbete i team minskar dödsfall och lidande efter stroke, och leder till att fler sköra äldre klarar sina dagliga behov utan hjälp och blir mer oberoende. Invånarna kan få ut mer av landstingens och kommunernas knappa resurser, som i dag ofta sätts in utan samordning så att individens behov hamnar mellan stolarna.

Den samlade forskningen är tydlig. Att komma hem snabbt från sjukhuset för att där få fortsatt samordnad rehabilitering av ett och samma interdisciplinära team är det bästa alternativet efter stroke. Teamet jobbar mot gemensamt fastställda mål och möts regelbundet. I teamet ingår exempelvis sjuksköterska, fysioterapeut, arbetsterapeut, kurator, logoped och läkare, ibland även biståndshandläggare. Det kan vara personal från både sjukhus, primärvård och hemsjukvård.

Ett sådant arbetssätt överbryggar gränserna mellan olika professioner, huvudmän och vårdnivåer. Det kan skapa kontinuitet, minska risken att vården missar viktiga problem och skapa ett engagemang hos vårdpersonalen som i sin tur kan sporra den äldre.

Gör stor skillnad

Den andra vetenskapliga översikten gäller höftfraktur, och även här är resultatet tydligt. Om ett sammansatt, så kallat interdisciplinärt team tar gemensamt ansvar för rehabiliteringen får den äldre bättre aktivitets- och funktionsförmåga efter operationen och mindre svårt att förflytta sig. Det handlar alltså om förmågor som kan göra mycket stor skillnad i den enskilda människans vardag.

Vi uppskattar att drygt tio procent fler skulle bli mer oberoende i sin vardag efter att ha fått hjälp av interdisciplinära team, jämfört med konventionell rehabilitering. Detta skulle innebära att 1 700 personer varje år blev mindre hjälpberoende.

I dag får de flesta patienter som kommit hem efter en opererad höftfraktur inte tillgång till interdisciplinär bedömning och stöd. Olika vårdprofessioner kan kopplas in när något problem blir uppenbart, men utan att en allsidig geriatrisk helhetsbedömning av behoven har gjorts och utan gemensam planering, samordning och uppföljning. Eftersom äldre som drabbas av höftfraktur ofta har andra sjukdomar är risken betydande att ett enda tillkommande problem blir det som gör det omöjligt att klara det dagliga livet i eget boende.

Förbättrar akutvården

Ett samordnat arbetssätt skulle också förbättra akutvården. År 2013 visade SBU att äldre som har kommit till sjukhus för akutvård klarar sig bättre efter sjukhusvistelsen när hela omhändertagandet har varit strukturerat och skötts av interdisciplinära team som haft patientansvaret hela vägen. Den grundläggande personliga funktionsförmågan blir bättre, och fler kan bo kvar i eget hem efter sjukhusvistelsen. Behovet av återinläggning kan kanske också minska.

I dag ser verkligheten annorlunda ut. Även om begreppet team används flitigt i vården, handlar det mer sällan om ett genuint samarbete med en tydlig struktur. Efter stroke är det en minoritet som erbjuds någon form av rehabilitering i hemmiljö, men framförallt är det stora variationer i praxis. Skillnaderna är femfaldiga mellan olika landsting.

Bristen på samordning är också något som lyfts fram av patienterna. Enligt den senaste större enkäten bland äldre patienter, publicerad av Myndigheten för vårdanalys och Commonwealth Fund 2014, upplever många att vården inte är samordnad.

Information behöver ges om och om igen. Länken mellan sjukhusvård och primärvård är svag – ordinarie läkare eller mottagning får inte nödvändig information om vilken vård patienten fått på sjukhuset. Jämfört med andra länder ger svenska patienter ett bottenbetyg på den här punkten.

Minskar både lidande och utgifter

Om visionerna om att skapa en vård som utgår från patientens behov och önskemål ska bli verklighet, krävs det samverkan mellan vårdnivåer, mellan kommun och landsting och också över professionsgränser. Vår samlade granskning av all tillgänglig forskning visar att detta i längden skulle minska både människors lidande och onödiga utgifter.

Kortsiktigt kan det uppstå kostnader när organisationen ska förändras, något som givetvis försvårar en omställning. Men det handlar om att rädda liv, förebygga onödigt lidande stärka oberoendet i utsatta grupper – just de grupper som enligt riksdagsbeslut ska ha högsta prioritet.

Priset för att fortsätta som i dag, med dålig eller obefintlig samordning, är alltför högt.

Olivia Wigzell

generaldirektör, Statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU

Nina Rehnqvist

professor och ordförande i SBU:s nämnd

Bild - 2
Bild - 3
Mest läst