Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Lyssna på forskarna. Industrin har fått bråttom att lösa problemet med kärnavfallet. Det gör att SKB inte lyssnar på oberoende forskning som ifrågasätter säkerheten, skriver debattören. Bilden är från en protest mot slutförvaring i Tyskland förra hösten. Bild: Arkivbild: Ferdinand Ostrop

Låt säkerheten gå före egenintresset

Debatt Nästa vecka planerar kärnkraftsindustrin att lämna in en ansökan om att få gräva ned Sveriges radioaktiva kärnavfall i jorden för all framtid, trots att metoden de vill använda underkänts av forskare. Går ansökan igenom ger vi ett dödligt arv till över 3 000 generationer med endast en förhoppning om att radioaktiviteten inte läcker ut. Vi uppmanar nu ledamöterna i Svensk Kärnbränslehanterings styrelse, SKB, att inte lämna in ansökan utan i stället ta ett personligt moraliskt ansvar för framtida generationers säkerhet, skriver Patrik Eriksson, Greenpeace.

I 30 år har kärnkraftsindustrin velat skapa ett slutförvar under jord för det radioaktiva kärnavfallet. Nu planerar kärnkraftsindustrins bolag, SKB, att placera kärnavfallet cirka 500 meter ner i berggrunden, inneslutet i stål- och kopparkapslar med bentonit, kattsand, emellan. Denna åtgärd måste lyckas hålla kärnavfallet isolerat från människor och miljö i minst 100 000 år (dubbelt så lång tid som det bott människor i Europa). Men metoden, som kallas KBS3, har kritiserats starkt av forskare från bland annat KTH. Forskarna menar att det är stor risk att kopparn rostar sönder och att radioaktiviteten då läcker ut.

Radioaktivitet är osynligt, ohörbart och luktlöst. Den känns inte. Utsätts du för stora doser radioaktivitet känner du först ingenting. Inom en timme får du blödningar, diarré, feber. I värsta fall dör du. Mindre mängder radioaktivitet kan orsaka mutationer i dina gener och ge dig cancer. Om du överlever kan de föras vidare till dina barn och barnbarn och ge dem cancer och missbildningar.

I början av kärnkraftens historia sa politikerna i Sverige att en förutsättning för att kärnkraftsindustrin skulle få driva reaktorer var att de hittade en lösning på problemet med det radioaktiva avfallet. Kärnkraftsindustrin lovade att lösa det och politikerna valde att lita på dem. Sedan dess har den svenska kärnkraften skapat flera tusen ton radioaktivt avfall. Men ingenstans i världen har man lyckats hitta en metod för att ta hand om avfallet på ett säkert sätt. Och nu har kärnkraftsindustrin fått bråttom.

Lyssnar inte på forskare

Sedan regeringen 2010 öppnade upp för möjligheten att bygga ny kärnkraft i Sverige, har det blivit mycket viktigt för industrin att bli av med ett av de största hindren för ny kärnkraft – det olösta problemet med kärnavfallet. Det gör att SKB väljer att inte lyssna på oberoende forskning från KTH eller kritik från statliga Kärnavfallsrådet (som menar att det finns öppna frågor om barriärernas säkerhet och en ovillighet från SKB att undersöka alternativa metoder).

Och i Finland, där industrin också planerar ett slutförvar baserat på den svenska metoden, gick en forskare på den finska motsvarigheten till SKB förra året ut i finsk media och berättade att: forskningens slutresultat bestäms på förhand. Efter det letar man med avsikt fram sådant material som leder till det efterfrågade resultatet. Om några data inte stöder slutresultatet så läggs de åt sidan.

I stället för att grundligt reda ut alla frågetecken kring den föreslagna metoden och på ett seriöst sätt undersöka alternativa metoder, planerar industrin nu att gå vidare med sin ansökan. Beslutet kommer att fattas på ett styrelsemöte den 16 mars av de åtta ledamöterna i SKB:s styrelse, varav fem är cheferna för kärnkraftverken och endast en är oberoende – den före detta politikern och kända miljödebattören Anders Wijkman, vilken skulle göra många besvikna om han valde att gå på industrins linje.

Långt ifrån en säker lösning

Dessa åtta kan nu välja att ta ett långsiktigt ansvar för kommande generationers framtid eller att kortsiktigt gynna kärnkraftsindustrin. Väljer styrelsemedlemmarna det senare, blir det ännu tydligare att industrin i fortsättningen inte bör hantera denna fråga själv, utan att våra politiker bör se till att all forskning kring kärnavfallsfrågan sker öppet och av oberoende forskare.

Dessutom bör regeringen göra sitt yttersta för att Sverige ska begränsa mängden livsfarlig avfall. Vi måste inse att vi i dag är mycket långt ifrån att ha en säker lösning på avfallsfrågan och därför bör vi inte fortsätta se kärnkraft som ett seriöst alternativ för framtida energiinvesteringar.  

Vad vår regering behöver fokusera på är att ta fram en färdplan för hur Sverige kan ställa om till hundra procent förnybar energi. Att det är fullt möjligt är något som allt fler inser. Med hjälp av energieffektiviseringar, smart energiteknik och en bredd av olika förnybara energislag i samverkan kan vi rädda både klimatet, jobben och välfärden. Kärnkraften, och det dödliga avfall den ger oss, är helt enkelt onödig i ett framtida energisystem.

Patrik Eriksson

kampanjchef på Greenpeace

Mest läst