Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Bild: Bild: Folkets Bio

Långt från Jordbro

Filmrecensioner

Dokumentär

Dokumentär

Långt från Jordbro

Regi: Rainer Hartleb

Sverige, 2014 (119 min)

Hagabion

"Allt är nära, allt är långt ifrån.
Allt är givet människan som lån."

Rainer Hartlebs nya film får mig att tänka på Pär Lagerkvists dikt Det är vackrast när det skymmer, där livet framstår så påtagligt i all sin sköra rikedom, men samtidigt redan på väg bort.

Så fort går uppväxten, vuxenblivandet, att det finns starka skäl att fundera över vad vi ägnar oss åt under vår enda stund på jorden. Tar vi hand om varandra?

Att se Långt från Jordbro är att i två timmar skruva ner det hektiska tempot och kika in i några unga, helt vanliga människors liv. Samtidigt som varje person skildras ytterst nyanserat, säger filmen också något mer om samhällsklimatet i Sverige över tid. Regissörens tålamod, parat med ett lågmält men brinnande engagemang, påminner såväl om Jan Troells som Tom Alandhs dokumentära stil.

Det är nu över fyrtio år sedan Rainer Hartleb klev in till klass 1 D på Jordbroskolan söder om Stockholm och med filmkameran började dokumentera eleverna där. Ur materialet har han skapat sex filmer i en fullständigt unik svit om Jordbrobarnen, deras drömmar, förhoppningar, rädslor, relationer och vardagsliv. Nu kommer en uppföljare i samma stil där Jordbrobarnens egna barn träder fram och berättar hur de har det på sina respektive bostadsorter långt från Jordbro.

Barnen frigör sig, lämnar föräldrahemmen, försöker skapa en egen meningsfull tillvaro. Elena återvänder till Östersund med sin brasilianske pojkvän efter tio år i Sidney. Kim, som lagt karriären som punksångerska på hyllan, och Magnus förundras över sin nyfödde son. Murats dotter Zehra har gift sig med en turkisk man, fått två små barn och ber fem gånger om dagen. Maries och Krisoulas söner satsar på musiken. Andra framtidsdrömmar ryms också, som hockeyproffs och sjukgymnast.

Glädjeämnen, misslyckanden, minnen och känslor delas i en inre krets av nära och kära, men här finns också plats för sorg. Syskonen Viktor och Isabell beskriver en närmast ohanterlig saknad efter pappa Roger som gått bort i cancer.

Föräldrarna konstaterar häpet hur snabbt det går: Barnen växer upp. Plötsligt är de själva vuxna, vissa av dem i sin tur föräldrar. Filmens rikhaltiga tillbakablickar ökar förståelsen för varje huvudperson. Vi kommer nära de medverkande och inget filter tycks finnas mellan dem och filmaren. Bara ett stort ömsesidigt förtroende. Öden, existentiella funderingar och möten över generationsgränserna vävs samman till en poetisk film, som fångar livet i flykten.

Det är ett fantastiskt uppdrag Rainer Hartleb har gett sig själv, och han utför det med största tänkbara nyfikenhet.

.

Titta också på:
Jordbrosviten (Rainer Hartleb, från Barnen i Jordbro 1982 till Alla mår bra 2006)
Boyhood (Richard Linklater, 2014)
Sagolandet (Jan Troell, 1988)

Mest läst