Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Om Cookies

Bild - 1
Det egyptiska valet för ett år sedan och påföljande militärkupp i juni i år är en påminnelse om hur lång och krokig vägen mot full demokrati är för länderna i Mellanöstern, skriver Magnus Norell. På bilden Egyptens avsatte president Muhammed Mursi.

Lång väg mot verklig demokrati i Mellanöstern

Både Irak och Egypten är bra exempel på hur i och för sig demokratiska val lett till dysfunktionella regimer med lite eller inget intresse av inkluderande och öppna samhällen. Tona ner kraven på snabba val, tryck på vikten av statsbyggande från grunden och framhåll nödvändigheten av en klar och tydlig separation mellan stat och religion, skriver Magnus Norell.

Den egyptiska militärkuppen i juli och det efterföljande politiska våldet är en kraftfull påminnelse om hur lång och krokig vägen mot full demokrati är för länderna i Mellanöstern. Omvärldens fördömanden (även om det hittills varit ganska hovsamt) har från Washington till Bryssel tryckt på vikten av en snabb återgång till civilt styre och nya val, och hot om sanktioner om så inte snabbt blir fallet.

Men här ligger ett dilemma som samtliga stater i Mellanöstern som undergått politiska konvulsioner de senaste två åren står inför; nämligen riskerna med att alltför snabbt hålla val i politiska strukturer där grundprincipen är att vinnaren tar allt.

Leder till auktoritära regimer

Utan ett statsbygge där staten först och främst bygger upp hållbara strukturer som självständiga juridiska institutioner, funktionella och allmänt accepterade ekonomiska strukturer, likhet inför lagen och – viktigast av allt – en separation av politik och religion, riskerar sådana val att leda till illiberala och auktoritära regimer.

Historien, även den närliggande, är full av sådana exempel. Både Irak och Egypten är bra exempel på hur i och för sig demokratiska val lett till dysfunktionella regimer med lite eller inget intresse av inkluderande och öppna samhällen. De etniska, politiska och religiösa motsättningar som hela MÖ är fullt av behöver, för att kunna samsas i samma politiska struktur, en stabil, en fast och verklig demokratisk struktur för att överleva.

Det finns ett par skäl som gör det klokare att inte ha fullt så bråttom att driva fram val utan en ordentlig struktur. För det första; länder som saknar erfarenhet av demokratiska konstitutioner innehållande det amerikanerna kallar checks and balances, tenderar att bli instabila och auktoritära regimer där oppositionen förtrycks och, i vissa fall, man även hotar grannländer.

Svårare väg

Det motstånd som sådana regimer snabbt stöter på, leder allt som oftast till ännu mer interna konflikter, inte sällan betydligt våldsammare. Västs egen historia borde ha lärt oss vikten av att skynda långsamt och bygga från grunden.

För det andra; övergången till full demokrati kommer att vara svårare än på andra håll på grund av mycket specifika faktorer som föreligger. Framförallt styrkan och inflytandet av politisk islam, men också seglivade sekteristiska strukturer, uppbyggda som skydd för individen under sekler av korrupta och auktoritära centralregimer.

Det handlar inte om att islam och demokrati är oförenliga; tvärtom; all religiös ideologi är förenligt med demokrati, bara man separerar dem. Men i Mellanöstern är religion och politiska strukturer intimt sammanvävda. Islamisk tradition gör ingen åtskillnad mellan moské och stadshus.

Resultatet är en undergrävande konflikt mellan politiskt stärkta islamister och ofta mycket oeniga sekulära krafter. Detta är en konflikt som utspelar sig i hela Mellanöstern. Egypten är bara det senaste exemplet. Utan en separation mellan det sekulära och det gudomliga – något som ägde rum i Väst först efter både renässans och reformation – kommer dessa konflikter att plåga regionen under lång tid.

Tona ner kraven

Slutsatsen är att det bästa sättet för omvärlden att stödja de politiska processer som trots allt satts i rörelse i Mellanöstern, är att tona ner kraven på snabba val och hellre trycka på vikten av statsbyggande från grunden samt att inte fega ur utan att även framhålla nödvändigheten av en klar och tydlig separation mellan stat och religion.

Magnus Norell

Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy i Washington DC

Bild - 2
Magnus Norell, Adjunct Scholar vid the Washington Institute for Near East Policy i Washington DC
Mest läst