Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

    Åsa Linderborg säger att hon bockat av det mesta på önskelistan: man, barn, god ekonomi. "Klassamhället är det värsta vi har och jag vann medan pappa förlorade. Samtidigt gör jag vad jag kan för att tala om klass", säger hon.

    Den här artikeln ingår för dig som är kund.

    Läsarfavoriten <br>Åsa Linderborg på turné

    Åsa Linderborg reser fortfarande kors och tvärs i landet och berättar om Mig äger ingen. Ändå har hon ofta knappt koll på vart hon ska. - Jag är ett helvete för arrangörerna, säger hon inför sin västsvenska författarturné.
    I tåget har Åsa Linderborg ringt hem till sin man och bett honom googla efter vad hon ska göra i Skövde. Hon framställer sig själv som ett logistiskt kaos, berättar skrattande om inställda gigs, som att hon en gång förväxlat Gävle med Uddevalla av alla ställen och därför passade på att festa med sina kompisar i Göteborg före framträdandet.
    - Jag kom aldrig till Gävle. Sånt händer hela tiden, säger hon.

    En delförklaring till det skymtar i hur hon resonerar om sin packning inför femdagarsturnén i Västsverige. På frågan om vad som är viktigast i väskan svarar hon Liza Marklunds Annika Bengtzon-serie. Åsa Linderborg planerar en idékritisk artikel och ska plöja igenom alla de åtta böckerna.
    - Jag jobbar jämt. Jag är som Annika Bengtzon, ett monster. Jag är nog inte lätt att leva med, säger hon.

    Få har undgått hennes självbiografiska roman Mig äger ingen. Har de inte själva läst den starka berättelsen om Åsa Linderborgs uppväxt tillsammans med pappa metallarbetaren Leif, så har de antagligen hört någon berätta om den. Med boken har hon berört en bredare publik än med kulturartiklarna och suget efter att höra henne berätta tycks omättligt. Boken gavs ut förra våren, men kalendern är fulltecknad med framträdanden även detta året ut.
    - Förklaringen tror jag är att boken får människor att börja fundera över sitt eget liv. De gör det utifrån olika ingångar, antingen det handlar om klass eller om missbruk eller om kärnfamiljen eller om sjuttiotalet, säger hon och läppjar på en slät kopp kaffe.

    På samma vis är åhörarna oförutsägbara. Att möta läsarna blir som ett slags självterapi som varje gång erbjuder ett par, tre nya infallsvinklar genom oväntade frågor. Som exempel nämner hon ett tillfälle då en kvinna bad henne att signera boken på utsidan.
    - Utan att tänka skrev jag tvärs över min pappas huvud på omslagsbilden. Hon påpekade vilket tydligt revirmarkerande det var, att jag äger min pappa och att det är förklaringen till att jag kan skriva en sån här bok.

    Under sina många resor har hon också noterat intressanta mönster. I studentstäder som Uppsala eller Lund dominerar frågor om studier. I arbetarorter handlar de om klass. På Östermalm bryter ett förhärskande hygienintresse igenom i människors förundran över hur hon överlevt en uppväxt utan lakan. I Skåne blir det mycket tal om döden.
    - Min slutsats är att vi är intresserade av olika saker eftersom vi har olika referensramar. Det är självklart att klassfrågor är viktiga i bruksorter. Men det där med döden ...

    Själv har hon ett kluvet förhållande till den slutliga vilan. Å ena sidan är hon fixerad av kyrkogårdar och söker gärna upp dem, som andra går på konstmuseer. Å andra sidan tänker hon inte mycket på livet efter detta, det är bara slut och sedan är det inget mer och till skillnad från sina hypokondriska yngre år är hon fri från dödsskräck.
    - Meningen med livet tänker jag mycket på. Min son och jag kom tillsammans fram till att meningen är kärlek och kunskap. I kärlek inbegriper jag solidaritetsbegreppet, att man tar ställning. Och att göra det kräver mycket kunskap.

    Åsa Linderborg säger att hon inte har några problem med att ändra sig om hon dragit fel slutsatser. Det bekymrar henne inte, till skillnad från om hon skulle ha skrivit fel årtal. Därför läser hon aldrig sina artiklar efter att de gått i tryck. Fast nu har hon gjort det, under arbetet med en kommande bok med hennes kulturartiklar. Förvisso har hon hittat fel men också funnit sig vara förutseende i konsekvenserna av kriget mot terrorismen.

    Hon tror att många som upptäckt henne genom boken kan bli besvikna på att hon inte enbart är författare utan också en så stridbar skribent med vänsterperspektiv. Helst skulle hon vilja odla båda sidorna lika mycket, men att skriva bra böcker tar tid, säger hon. Därför ska hon de närmaste fem åren koncentrera sig på jobbet som biträdande kulturredaktör på Aftonbladet.
    - Så stora värden står på spel på kultursidorna. Där diskuteras demokrati, rättvisa, krig och fred, vad det är att vara människa och hur vi ska göra, säger hon.

    Vill du veta mer om hur GP arbetar med kvalitetsjournalistik? Läs våra etiska regler här.