Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

⇒ Om cookies och personuppgifter
Bild - 1

Beröringsskräcken, där varje diskussion om de reellt existerande problemen med den svenska flykting- och invandringspolitiken sorgfälligt undvikits för att detta skulle kunna gynna främlingsfientliga krafter, har visat sig vara svårt kontraproduktiv, skriver Bo Rothstein. Bild: Bild: Maja Suslin / TT

Lär av historien – så vrids vapnen ur händerna på SD

Debatt Strategin att som de bekanta aporna ”inte se, inte höra och inte tala om” den svenska flykting- och invandringspolitikens problem med integrationen har alldeles klart havererat. Det finns en bättre väg att gå. Att lära av historien, skriver professor Bo Rothstein.

Sverigedemokraternas stora framgång i valet har skakat om. Frågan är hur detta kunnat inträffa i ett land där hela det intellektuella och kulturella etablissemanget lagt ner stora delar av sin politiska energi på att försöka motverka denna utveckling.

Några saker kan man nu med säkerhet slå fast. En är att den antirasistiska och feministiska vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna misslyckats. SD fick som bekant dubbelt så många röster som Vänsterpartiet. SD är också fyra gånger så stort som Feministiskt initiativ vars huvudslagord i valrörelsen var ”in med feministerna – ut med rasisterna”. Det blev som bekant tvärtom vilket visar att brännmärkning av de som stöder SD som rasister inte fungerat. Inte heller de allianspartier som mest försökt stå upp för en generös asylpolitik, Folkpartiet och Moderaterna, klarade sig väl i detta val.

Strategin att som den bekanta apan ”inte se, inte höra och inte tala” om den svenska flykting- och invandringspolitikens integrationsproblematik har alldeles klart havererat. Beröringsskräcken, där varje diskussion om de reellt existerande problemen sorgfälligt undvikits för att detta skulle kunna gynna främlingsfientliga krafter, har visat sig vara svårt kontraproduktiv. Om inget görs i denna fråga kan SD mycket väl nå 20 procent i nästa val.

Kan lära av historien

Finns det något man kan lära av historien här? Svaret är ja. Förra gången toleransen och demokratin hotades i Europa var som bekant under mellankrigstiden. I Tyskland, Österrike, Spanien och Italien krossades demokratin under fascism och nazism. Men i Sverige och de andra skandinaviska länderna blev det precis tvärtom, här lyckades demokratin överleva och socialdemokratin ta kommandot och uppnå en politisk hegemoni som kom att vara under flera årtionden. Vad var skillnaden, varför gick det så olika, vad finns att lära?

Mitt svar på den frågan är att den skandinaviska socialdemokratin lyckades stoppa högerextremismen, säkra demokratin och vinna politisk hegemoni genom att faktiskt erkänna och komma med fungerande lösningar på ett antal problem som under lång tid innan varit tabu inom stora delar av det egna partiet. Detta krävde ett enormt politiskt mod av dåtiden politiska ledare men med detta slet man också vapnen ur händerna på högerextremismen.

Vilka tabubelagda problem var det då man erkände och kom med fungerande lösningar på?

En återvändsgränd

Det första var att den klasskampsbaserade konfrontationspolitiken var en återvändsgränd. Retoriken att beskriva motståndarna, arbetsgivarna, som simpla, närmast tjuvaktiga utsugare, vilka med alla medel skulle bekämpas lades på hyllan. Detta innebar inte att man bortsåg att det fanns ett motsättningsförhållande mellan arbete och kapital, men man valde att omdefiniera denna motsättning från absolut och total till en fråga om förhandlingar. När allt kom omkring så var man oense om relationen mellan löner och vinster, det vill säga om pengar, och pengar är en storhet som är oändligt delbar.

För det andra erkände man att det inte var acceptabelt att radikala fackföreningar fysiskt attackerade och misshandlade strejkbrytare, såsom till exempel skett i Ådalen 1931 innan militären öppnade eld. Det betydde inte att man accepterade strejkbryteri men lagarna skulle gälla före nävrätten även för de fackliga organisationerna.

För det tredje erkände man att det myckna strejkandet inte var till mycket nytta. Klasskampsretoriken hade lett till en uppsjö av strejker. Sverige hade faktiskt världsrekord i antal arbetsdagar som förlorats på rund av strejker och lockouter under 1920-talet. Eftersom dessa konflikter, som var mycket kostsamma för både facken, arbetsgivarna och samhället, förr eller senare skulle sluta i ett avtal kom man på att man skulle, med en ny förhandlingsordning, kunna komma fram till dessa avtal det myckna strejkandet förutan. Så fick vi Saltsjöbadsavtalet och en fungerande arbetsmarknad.

För det fjärde erkände man att det faktiskt fanns ett nationellt projekt. Folkhemsretoriken kom att ersätta klasskampsretoriken. Därmed vred man det nationella projektet ur händerna på de antidemokratiska krafterna.

Alla tiders förnämsta trick

Till detta kom det kanske förnämsta tricket i de politiska trapetserna som vi någonsin skådat i vårt land, nämligen hur dåvarande socialministern Gustav Möller lyckades göra den nationalistiska högerns klassiska paradgren, befolkningsfrågan, till en vänsterfråga som utgjorde fundamentet för bygget av den generella välfärdsstaten. Detta gjorde han genom att omvandla oron för det minskande barnafödandet till en fråga om att bygga socialpolitiska reformer där ökat ekonomiskt stöd till barnfamiljer och särskilt mödrarna var det centrala. Så fick vi reformer som fri förlossningsvård, särskild moderskapspenning, de allmänna barnbidragen och förbud för arbetsgivare att säga upp kvinnor på grund av giftermål eller barnafödande.

Samtliga dessa fem strategier byggde som sagt på att man vågade erkänna att de problem som de antidemokratiska rörelserna pekat på faktiskt existerade. Det som säkrade demokratin i vår del av världen var att socialdemokratin delvis tillsammans med dåvarande Bondeförbundet kunde presentera egna radikala lösningar vilket gjorde att man lyckades avväpna extremhögern.

Vad skulle en sådan politik kunna bestå av i dag? Här är några idéer:

* Stäng ner de religiösa friskolorna eftersom de till sin natur ökar segregationen och dessutom strider mot grundlagens krav om ”opartiskhet och saklighet” vid fullgörande av offentliga uppgifter.

* Öka radikalt sysselsättningsgraden genom att med mycket omfattande skattesubventioner sänka lönekostnaderna för de som under lång tid varit arbetslösa.

* Använd de mycket omfattande arbetskraftsbehoven inom den offentliga sektorn för att sysselsätta de som inte kan få arbete på annat sätt. Eftersom dessa personer ändå måste försörjas är det bättre att de gör produktiv nytta inom till exempel vård- och omsorgssektorn.

* Inför absolut nolltolerans mot varje form av hedersrelaterat våld och förtryck. Stäng ner alla bidrag till alla religiösa och kulturella organisationer som inte står på demokratins och jämställdhetens grund.

* Inför krav på grundkunskaper i svenska språket för medborgarskap. Man kan inte vara ”med-borgare” i ett land om man inte kan kommunicera med merparten ”med-borgare”.

Åtgärder som dessa är inte att gå Sverigedemokraterna till mötes utan att vrida frågan om integration/segregation ur deras händer genom att vi står upp för den svenska demokratins grundprincip om alla människors lika värde.

Bo Rothstein

professor statsvetenskap vid Göteborgs universitet

Bild - 2
Mest läst