Bilfabriken Saabs jakt på en ny ägare sedan General Motors gett upp har blivit till en följetong i medierna. Den ena smått obskyra och av detta slags produktion oerfarna ägarkonstellationen efter den andra presenteras till både allmänheten och förmodligen de Saab-anställdas förvåning.
Facket, företagsledningen, kommunen, näringsdepartementet, den politiska oppositionen, näringslivsjournalister, ekonomidebattörer, bilbranschanalytiker – alla verkar de hoppas på att någon ny jultomtekapitalist skall vara villig och träda fram och rädda denna svenska industriklenod.
Det finns emellertid i denna diskussion en part som på ett mycket märkligt sätt verkar vara helt borta ur diskussionen – nämligen de anställda på Saab. Vad jag kan förstå är detta synnerligen kompetenta, innovativa och kreativa personer som anser att vad de producerar är av stort värde. Saabs företagsledning påstår att man har en ny långsiktigt hållbar affärsplan som visar hur produktion inom en snar framtid skall kunna bära sig ekonomiskt. Ett antal nya bildmodeller som man säger vara starkt efterfrågade på marknaden lär vara i princip färdiga för produktion. Anställa och företagsledning verkar komma väl överens och båda hävdar med emfas att Saab som bilproducent har en lysande framtid.
Då inställer sig frågan: varför träder man inte själv in som ägare när ingen annan vill?
Så vad är problemet?
Om allt som man påstått faktiskt stämmer är det väl bara att själva ta över. Den nye ägaren ska, enligt vad som framgår av diskussionerna i media, inte behöva tillföra någon ny kunskap, inte någon ny affärsstrategi, inte något nytt revolutionerade system för företagsledning, inte någon ny teknik ety allt detta sägs redan vara på plats. Så vad är då problemet måste man fråga sig. Varför behöver Saab alls en ny ägare, vad är det denna skall tillföra verksamheten?
Det skulle bli för dyrt för de anställa att själva ta över säger man kanske. Men det bygger på ett missförstånd om hur den moderna marknadskapitalismen fungerar. För att äga och styra ett företag behöver man inte alls äga kapital. Det är i själva verket bara en synnerligen liten del av svenskt och internationellt näringsliv som styrs efter den tidiga kapitalismens principer då den som ägde kapitalet också var den som styrde och ställde i själva produktionen.
Låt mig förklara: I vår typ av ekonomiskt system sker produktionen i något som kallas företag. Detta består av bland annat den kunskap som finns hos de anställda (från företagsledningen och nedåt) och det fysiska kapital som används (maskiner, råvaror, lokaler). I en sådan verksamhet kan de som äger kapitalet hyra in arbetskraft och ett sådant hyreskontrakt innebär att den som då hyr har beslutsmakten över produktionen.
Vanligt med en tredje part
Men ingenting hindrar att de som är anställda i företaget gemensamt hyr in det kapital de behöver för produktion och i ett sådant fall är det de anställa som har beslutsmakten. I dag är det dessutom mycket vanligt att det är en tredje part, till exempel en stor pensions- eller aktiefond, som hyr in både företagsledning och anställda.
Detta är i realiteten hur den moderna kapitalismen fungerar och därför är kolartron på att Saab skall räddas av en ny ägare med närmast magisk förmåga att skapa lönsamhet tämligen anakronistisk. Ledningarna för de stora pensions- och aktiefonderna är i allmänhet helt okunniga om den reella produktionens villkor och detta leder då till de avarter i form av gigantiska bonusar till företagsledningen som vi har sett så mycket av. Skälet är att de som då kontrollerar kapitalet i praktiken kommer helt i händerna på företagsledningen.
Givet att den bild av framtiden som Saab-ledningen presenterat stämmer, det vill säga att man tror sig kunna bli ett långsiktigt lönsamt företag, finns det inget som hindrar att man tillsammans med de anställda bildar en ekonomisk förening som helt enkelt lånar upp (hyr in) det kapital som behövs för att köpa företaget från GM och fortsätter produktionen. De fackliga organisationerna och staten kontrollerar till exempel stora pensionsfonder som borde kunna hyra ut en del av det nödvändiga kapitalet till de Saab-anställda.
Sådana personalägda företag är inte ovanliga i till exempel USA och de studier som gjorts visar att de är minst lika effektiva och långsiktigt ekonomiskt lönsamma som traditionellt kapitalstyrda företag. I personalägda företag är arbetskraften dessutom ofta mer kreativ och engagerad i verksamheten vilken naturligtvis är gynnsamt ur ett lönsamhetsperspektiv. Inte sällan rör detta sig om teknologiska spjutspetsföretag där de enda reella tillgångarna är personalens kunskaper och kreativitet.
Fast i traditionellt tänkande
Man kan fråga sig varför denna företagsform är så ovanlig i Sverige. Delvis beror det på att vi är fast i ett mycket traditionellt tänkande om hur företag skall ägas där vi drömmer oss tillbaka till en svunnen tid då de som kontrollerade kapitalet också kunde något om produktionens villkor.
Men jag tror också att våra starka fackföreningar varit ett hinder för utvecklingen av ekonomiskt demokrati i denna form eftersom de då skulle bli tämligen onödiga. Den radikala vänstern har också varit negativ till detta slags ekonomiska demokrati eftersom man aldrig gett upp drömmen om planekonomin och sett negativt på frågor om lönsamhet och produktion på marknadens villkor.
Men i takt med att vi fått alltmer anonymt fondkapital samt alltmer produktion som står och faller med de anställdas engagemang och kreativitet så finns det goda skäl till att ekonomisk demokrati i den här skisserade formen borde aktualiseras. Saab verkar ha alla förutsättningar att kunna bli det första storskaliga försöket på svensk mark.
Bo Rothstein
professor i statsvetenskap, Göteborgs universitet
