I början av min yrkeskarriär delade jag rum, jo – det var på tiden innan de öppna kontorslandskapen, med en väldigt speciell kille. Det var tidigt 90-tal och min kollega hade gett sig fasiken på att bli journalist, även om han hade precis alla odds emot sig. Han var cp-skadad sen födseln. Det hände att andra hade svårt för kollegans yrkesval och jag fick nån gång rycka ut som tolk när han ringde upp Handikappades riksförbund för en intervju – och blev borttryckt som busringare ett par gånger.

Jag fick läsa hans första trevande romanutkast – och i dag, sisådär 20 år senare, vet jag att han lyckades. Han blev både kulturredaktör på en tidning och har gett ut ett antal böcker i kriminalgenren.

Och precis samma känsla får jag när SVT sänder dokuserien Mot alla odds. Det hade så lätt kunna bli fel, men farhågorna om sorglig komik försvinner direkt – på samma fina sätt som när Pär Johansson fick utvecklingsstörda att spela teater i Hudiksvall, eller när Anne Lundbergs tv-team följde med cancersjuka människor som verkligen satt i dödens väntrum och våndades.

För det blir sällan fel i SVT. Här bjuds vi in till ett gäng funktionshindrade människor – exempelvis amputerade, cp-skadade, blinda och brännskadade – och deras strapatsrika och farofyllda vandring genom Afrika. Det finns fortfarande en kvalitetsstämpel på den statliga televisionen, en stämpel som TV 4:s nye vd Casten Almqvist aldrig kommer att hitta på sitt ärvda kontor.

Fast det kanske inte är för sent, som nästan blinda journalisten Anna Sköld säger i Mot alla odds:

”Jag vill uppmuntra andra att våga utmana sina begränsningar. Allt är möjligt, bara man bestämmer sig.”

Hör ni det, alla pessimister därute?

Jag hoppas verkligen att hockeyexperten Niklas Wikegård och kommentatorn Jesper Hussfelt fick bra med blodsstålar för att sälja trovärdigheten, om det nu fanns någon, till ett barnprogram där konstgjorda muskelmonster (jo, vissa har till och med erkänt sina misstag!) ska ses som nåt slags förebilder. 90-tals-tv när det är som sämst.

TILL SIST: Leif Mannerström är den mest underbara tjurgubbe jag nånsin sett i tv-rutan. Bullrig, auktoritär, kunnig, vresig – och gråtmild. På samma gång. Och Sveriges mästerkock är bäst just nu.