The line begins to blur, sjöng Trent Reznor i Ninch inch nails för några år sedan. Och det görs goda försök att sudda ut alla moraliska linjer i Spec Ops The Line. Spelet är en hyllning till filmer och böcker som Apocalypse Now! och Josep Conrads Mörkrets hjärta. Det hela utspelar sig i ett Dubai som fullständigt raserats av en sandstorm. Den armé som skickas dit försvinner och som spelare antar du ledarrollen i den trio av elitsoldater som skickas dit för att undersöka. Ganska snart inser du att katastrofen är total och dialogen med dina soldater blir alltmer ansträngd.

Denna nedåtgående spiral är mycket skickligt gjord, problemet är dock bara att det är alldeles för lite av den varan. För det här spelet är likt förbannat till största delen en adrenalinstinn shooter med explosioner, patronskrammel och fyrkantiga banor man egentligen spelat till förbannelse. Visst, det är välgjort, grafiken är snygg men varenda kapitel går ut på att skjuta så många skurkar som möjligt.

I det sammanhanget blir de reflekterande filmsekvenserna av moraliskt förfall väldigt summariska, man får liksom inget riktigt grepp om vad det är som händer. Trots ett magnifikt slut som faktiskt öppnar för en förhoppningsvis mer djupodlande uppföljare är intrycket av Spec ops The Line tvehågset och förvirrat. Det hade kunnat bli någonting alldeles i hästväg. Men linjen är helt enkelt för oklar.