123 Schtunk goes Strindberg i Varberg. I sommar spelar gruppen Hemsöborna på en läcker liten scen i Nöjesparkens grönska. Det är en perfekt plats för folkteater. Publiken, som är stor och mycket, mycket välvillig, häckar på nya bänkar placerade i en funktionell halvarena. Relationen blir minst sagt familjär. På scen är det Lasse Beischer, Josefine Andersson och Dick Karlsson. På bänkarna bekanta, bekantas bekanta och lokala storheter. Innan natten gått ser jag att vi alla redan fått gruppens tack på Facebook: "Tack Ann, Kent, du som nästan hette samma som Björn Gunnarsson, Studierektorn, Eva och Fåssan! Tusen tack till er alla som gjorde denna fina sommarkväll!"

Kent heter Sjöström i efternamn och är lärare på Teaterhögskolan i Malmö. Skådespelaren i handling. Strategier för tanke och kropp" är titeln på hans fina avhandling; den första om teater på det konstnärliga området. Han sätter sig som sig bör på första raden. Björn Gunnarsson är den Björn som recenserar teater i Hallands Nyheter och är litteraturkritiker i Göteborgs-Posten. Som garvad kritiker sätter han sig på något mer behörigt avstånd, noterar jag. Men Beischer upptäcker honom förstås. "Gunnarsson är här också ser jag", säger han när han lystet mönstrar publiken i första entrén. "Fan jag skulle inte sett den djäveln!" Och som elev hos rörelsepedagogen Kent får vi höra att Lasse Beischer var iklädd kroppsstrumpa och skulle göra "svåra saker med hälarna". Beischer gör förstås sen några svåra saker med hälarna av och till under föreställningen samtidigt som han ålar kroppen i en flytande rörelse. Som ett litet pedagogiskt citat. Det ser utomordentligt fånigt ut. Både Kent och Björn "medverkar" således i föreställningen, tilltalas och kommenteras i sina roller som publik. Och inte bara de utan Studierektorn, Läkaren och Farsan också. "Jag var rädd för dig, du", säger Beischer i riktning Studierektorn. "Nu är det du som är rädd för mig". Det är klart att alla vi andra blir på gott humör av att se och höra sånt.

Här handlar det om teater som samspel och improvisation på kortast möjliga avstånd mellan scen och publik. Instant commedia. De är bra på det i 123 Schtunk. Eller Sten, sax, påse som de också skulle kunna heta. I Halland vet alla teaterintresserade att gruppen ger åtminstone två gånger pengarna. Schtunk gör succé med varje uppsättning i närområdet. Det är man klar över redan innan affischerna sitter på stan.

"Scenen är min", säger Beischer med bredbent clownförväntan. Ja, det är den sannerligen. Hans scennärvaro är av samma slag som den som Kent Andersson hade och Gerd Hegnell har. Artister som tar scenen i besittning och naglar fast våra blickar långt innan repliken kommer. Det handlar om att våga vänta och lita på sin tajming. Beischer lutar sig fram mot publiken – som om han skulle äta upp den. Det är lika mycket lust som hot i det kroppsspråket.

Josefina Andersson är en skådespelare i commediatraditionen som också hon nu med rätta vågar ta plats. Jag har sett henne genom åren och hennes spel har blivit mycket rikare. Nu är uttrycken starka och hennes sång innerlig som en kontrapunkt i Hemsöbuskisen. Dick Karlsson, Gusten i föreställningen, är ännu ett osäkert kort, trygg som scenmusiker men okalibrerad i repliker och rörelser. Han behöver sommaren på sig för att kunna slå sina passningar med rätt hårdhet och precision.

Men hur går det för Strindberg? Rätt bra, tycker jag. Bättre än för Tjechov i Onkel Vanja som gruppen tog sig an för ett par år sedan. Då blev det långt, mycket långt på scenen. Längre än hos Tjechov. Gusten, Madam Flod och Carlsson är roller som på helt annat sätt tål 123 Schtunks omilda behandling. Ingen fintvätt här inte. Och alldeles obekant har ju inte Strindbergs skärgårdsmelodram hunnit bli. Den låter sig hedras också på det här sättet under jubileumsåret. Med röda clownnäsor, halvmasker, nasala röster, guldshorts och värsta epamimuttryck.

"Nu har det gått en tid för så är det på teater", säger Beischer när han med en simpel handrörelse gör sommar till höst och byter plats mellan inne och ute, komedi och tragedi, roll och person. Öppen ridå, öppen publik, aktiv sufflör och förstås utan några som helst avantgardfina pretentioner är koncept och metod. Det är "bonnabas" och dragspel som gäller – och stora rörelser. Litet ojämnt men mycket generöst.

Jag tror att både Björn, Kent, farsan och kommungubbarna kan räkna med fullsatta bänkar i Nöjesparken. Och var lugn, inte bara de som sitter på första raden får vara med.