Vad är det Misantropen är så missnöjd över? Långt innan Molière låter Alceste fara ut i sin kritik målar regissören Leif Stinnerbom och hela Västanå teaters ensemble upp bilden av den bländande yta som det handlar om. Den unga änkan Célimène omsvärmas av ett helt hov av vänner som i sirliga rörelser överöser henne med gåvor. Alceste betraktar ensam spektaklet snett från ovan. Scenen är ett crescendo som slutar i ett fullkomligt fyrverkeri när kungen kommer, buren nedför mittgången i en bärstol. Ut kliver ett litet barn som vill roa sig. Alla spelar med och faller ned, i djupt vördnadsbetygande positioner, medan den lille Solkungen vinkande försvinner i starkt motljus. Publiken bländas till sista rad.

Så berättar Västanå teater Molières historia. I starka, magnifika bilder till oemotståndlig, rytmisk musik. Konceptet känner vi igen. Leif Stinnerbom och hans team har provat det många gånger förr. Vi är många som med åren frågat efter en fortsättning, en förnyelse. Att Västanå valde Molière och planterar in Misantropen i ladan var för mig ett oväntat grepp. Hur gifta samman 1600-talets franska hovkultur med Värmlands mer jordnära miljö? Rottneros herrgård och park är visserligen mäktig granne, men teatern håller till i en lada.

Och ändå är det kanske logiskt. I Leif Stinnerboms uppsättningar är musiken och den fysiska rörligheten viktiga grundbegrepp. Komplicerade turer bär berättelsen framåt. Molière broderar ut sitt 1600-tal i sirliga språkliga turer. Någonstans där fogas allt samman.

Texten är Hans Alfredsons översättning från mitten av 1990-talet. Blankvers i stället för alexandriner. Leif Stinnerbom och Susanne Marko har ytterligare bearbetat och de stundtals skojfriska rimmen och vändningarna passar här. För hur elegant uttrycket än är i kostymer och koreografi är alltsammans ändå byggt på trägolvets robusta grund.

Bo Jonzons scenografi har vackert utskurna detaljer. Kungens makt är ständigt närvarande. En bred trappa ger plats för maktdemonstration och varierade scenerier.

Inger Hallström Stinnerboms dräkter är som vanligt en sann fröjd, ända ut i rosetterna på hovhabituéernas skor. Damernas listiga puffbyxkjolar ger full rörlighet, särskilt som de kombineras med stövlar och stövletter. Färgskalan går i gult och guld, med dragningar åt brunt för herrarna och grönt för damerna. Célimène, kärlekens fokus, har i stället inslag av rött. Alceste tonar mot vitt, sjukligt ärlig som han är.

Vad bär då denna rika prakt fram i form av budskap och moral? Vilken roll har sanningssägaren? Är Misantropen en tragisk figur i kampen mellan kärlek och moral?

Fram till paus framstår Jakob Hultcrantz Hanssons Alceste mer som en surmulen träbock än rasande furie. Lite mal utläggningen mellan honom och vännen Philinte – i alert och sympatisk tolkning av Tomas Åhnstrand. Överhuvud taget är andra delen mer dynamisk. Trätan mellan Adriana Savins Arsinoé och Julia Högbergs Célimène höjer omedelbart temperaturen.

Alcestes kärlek till Célimène kan vi inte ta miste på. Så gör också Julia Högberg en frisk, varm och självständig ung kvinna. Hennes lek med de uppvaktande männen skulle vara uppenbar även för dem, om de inte vore så självupptagna.

Per Sörbergs Oronte lyfter nästan från golvet i sin uppblåsthet. Hotet han utgör manifesteras i ett följe svartrockade figurer. Tobias Hjelms Acaste och Björn Söderbäcks Clitandre fjäskar mer i kanten.

Alceste har tydlig plats i Célimènes säng, men ljuvligheten störs av hans eviga tvivel och krav. Manlig oförmåga står mot kvinnlig medvetenhet, men Alceste blir aldrig löjlig. När han misslyckas med tvångsförlovning och gemensam flykt blir han kraftlös sittande på golvet medan Célimène står på stadiga ben bredvid. Så mycket enklare ter sig relationen mellan Philinte och Éliante (Eleanora DeLoughery) bara de upptäckt att känslan är besvarad.

Kort sagt, kärlekens kompromisser träder i förgrunden. Alceste och Célimène i försonad förening är en skön bild. Det stora anslaget med tidens upptagenhet av prakt och prål får koreografen Jimmy Meurling förvalta. Han gör det elegant med scener där 1600-talskonvenansen ger färg åt armar och hållningar, men även som häftiga utbrott av maktmissbruk. Alceste avtecknar sig som individ mot en glittrande massa.

Och allt går till Magnus Stinnerboms musik. Inledningsvis i nya klanger, men alltmer igenkännbar som Västanås starkt suggestiva gung.

Med Molières moralkritik går det som med de dockor Célimène i inledningen får i present. Ett galleri av pjäsfigurerna som marionetter placeras i ett upplyst skåp. När pjäsen är slut är skåpet mörkt och stängt.