”Allt man har här i livet är det man kan pressa fram ur en kuk”. Dessa krassa visdomsord yttras från Stadsteaterns stora scen och med dem är tonen för uppsättningen av Lubiewo, efter Michal Witkowskis roman med samma namn, satt. I den polska staden Wroclaws gamla bögpark, här bestående enbart av stolta betongvalv som ger en grå öststatsfond åt pjäsen, möts de luggslitna fjollorna Patricia och Lukrecia, även de utstyrda likt sovjetiska reliker i typiska polyesterbyxor, för att minnas gamla tider och gamla vänner, klunka i sig vodka och inte minst för att beklaga sig över det samtida Polen. Den nya kapitalistiska och strikt katolska ordningen har lämnat dem inte bara utslagna och fattiga utan har också fråntagit dem deras största källa till köttslig kärlek: den Röda Arméns unga sexuellt frustrerade gossar vars kaserner de under kommuniststyret tagit sig för vana att besöka nattetid.

Patricia och Lukrecia drömmer inte om rätten att gifta sig eller adoptera, utan om att bli pissade på av män i grupp. De har inget till övers för queerrörelsen, kan inte ens uttala ordet heteronormativitet och lever istället själva enligt en strikt heteroordning där deras eget feminina begär är helt inriktat på maskulina män och då företrädelsevis heterosexuella sådana. De mest åtråvärda kallas råskinn, saknar bildning men har breda käkben, är aggressiva, försupna, homofoba och potentiellt farliga men trots det inte omöjliga för en uppfinningsrik bög att lirka sig till ett ligg med. Jakten på dem blir närmast en sport.

Så rullas skröna efter skröna upp på bänken, den ena mer otrolig än den andra. Romanförlagans berättarinstans är här, av förklarliga skäl, struken och istället talar Patricia och Lukrecia rakt ut till publiken. I övrigt förhåller sig Lucas Svenssons version i huvudsak boken trogen, citerar den styckvis till och med ordagrant. Och visst gör sig historierna väl på teatern, redan i boken, vilken för övrigt är baserad på verkliga intervjuer med män från Wroclaw, hade de många sceniska kvaliteter. Inte heller räds Ronnie Hallgrens regi dess mer explicita passager: när Patricia minns den första soldat hon sög av gestaltas det direkt på scen i en ganska utdragen sekvens.

Och mer sex blir det. För strax dyker också parkens döda bögar fram likt vålnader och kräver att få också sina historier berättade. Det är Bagar-Roma som tack vare sin brist på bildning haft stor framgång med att ragga upp de likaledes obildade råskinnen, den skrävliga Ettermaja med för stora löständer och den aids-sjuka, verklighetsfrånvända och isolerade Jessie som drömmer om att vara ärkebitchen Alexis från tv-serien Dynastin. Eller den högst levande och välvårdade Apotekerskan som dyker upp i andra akten som utspelar sig på stranden. Glatt skryter hon om hur hon blandar egna glidmedel men varnar samtidigt noga de andra för alla sätt man kan förvärva könssjukdomar och framförallt hiv på.

För det som till en början mest är glättigt skvaller och fräcka historier förbyts strax i mörkare toner. Bagar-Roma blir brutalt mördad av ett av sina råskinn, ytterligare någon blir rånad och förnedrad, den dödssjuka Jessie blir också hon ihjälslagen. Så framträder vålnaderna istället successivt som martyrer, att se en hårlös och mager Jessie i rosa finklänning med blålila utslag över hela kroppen är hjärtskärande och den öppna fjolligheten framstår mer och mer som en protesthandling och en nog så riskabel sådan.

Björn Kjellman är perfekt som den rappa och samtidigt lojt blasé Patricia liksom Sven-Åke Gustavsson som den buttra och lite snofsiga Lukrecia. Gester, tal och mimik är noga avvägt mot det feminina utan att någonsin bli tillgjort eller parodiskt. Och det är också det som är denna uppsättnings stora förtjänst. Visst är den rolig i lika hög grad som tragisk men den undviker billiga poänger och försöker varken att vara till lags eller medvetet provocera. Det senare lyckas den kanske förstås med ändå. För visserligen låtsas de att vodkan de dricker ur syltburkar är champagne men det blir genast tydligt att Wroclaws äldre böggarde är långt ifrån den typ av glad och käck melodifestivalbög som heterovärlden älskar att omhulda. Fjärran är glitter och glamour, i Wroclaw är allt smutsigt, grått och våldsamt och har man tur får man suga av någon på en pissoar.