Redan i programbladet presenteras Sicken tyken tid som ”en rektig göteborgsrevy” och omgående välkomnas vi till ”göteborgsrevyns nya hemmascen”. Det markeras nystart samtidigt som man hyllar sina föregångare.

Flera av dem vi ser på scenen är förstås sedan länge redan en del av göteborgsrevyns historia. Men uppsättningen och dess ensemble placerar ändå tydligt och omsorgsfullt in sig själva i en lång tradition med allt vad det innebär av förväntningar och förutsättningar.

Problemet är att det genast känns lite för bekvämt. Naturligtvis är ”knô dig in-attityden” en viktig beståndsdel, men ska det bli en vass föreställning tycker jag att man ska bjudas in med vetskapen om att det när som helst kommer en vass armbåge i sidan. Med tanke på den senaste tidens korruptionsaffärer i goa gubbars stad borde det finnas alla möjligheter till rejäl sälta, kanske rentav satir.

Den chansen tas inte. Sketcher, kupletter, solonummer och dialoger staplas på varandra och nästan uteslutande är råämnet, manuset alltför tamt och förutsägbart. Det är för mycket lokalrevy med trygga skämt som snarare buffar med en mjuk nos än biter sig fast i makten kostymklädda ben. Jag vill ha en modigare föreställning än så.

Visst finns det mycket värme i revyn. De båda parhästarna Ulf Dohlsten och Puck Ahlsell har ett invant och direkt ömsint samspel. Eva-Lotta Ohlsson bidrar med energi, komisk begåvning och fin sång, inte minst i sin tolkning av Bette Midlers The Rose. Balladen ingår i en rörande hyllning till kollegan och vännen Lasse Brandeby som skulle ha varit med i uppsättningen. Den delen gör Ulf Dohlsten väldigt fint.

Men när han och de andra fastnar och för ofta faktiskt tappar tråden i för långa och för svaga manus, med Kent Anderssons exakt formulerade Medelålders män som undantag, får revyn inte tillräcklig styrfart för att gå i mål.