Dagböcker går som bekant ofta utmärkt att läsa, däremot är jag tveksam till om jag någonsin sett en uppföras på scen. Tills nu då. För med Min mormor Gladys, som precis haft Göteborgspremiär, ger Jessica Zandén dramatisk gestalt åt mormoderns dagbok från ungdomsåren.

Så möter vi här ett händelserikt kvinnoöde från 1900-talets än mer händelserika första halva. Uppvuxen i en välbärgad judisk Göteborgsfamilj är Gladys på en gång typisk för sin samtid och på en gång i ständigt uppror mot den. Hon vill helst inte befatta sig med sin religion utan ljuger för klasskamraterna om att hon är spanjorska, deklarerar att hon aldrig tänker gifta sig utan göra sig sitt eget namn som konstnär och åker 18 år gammal till sekelskiftsdekadansens Paris för att studera skulptur. Men de emancipatoriska dragen till trots utvecklar sig Gladys liv strax i en helt annan, sorgligt traditionell riktning, där det egna skapandet får stå tillbaka för mannens.

Det är slående hur snabbt det kan gå att spela upp ett helt människoliv och Jessica Zandén gör det nog så snyggt: från barndomens lekar till det instängda hemmafrulivet går det fort men märkligt smärtfritt.

Visserligen är pjäsen till stor del koncentrerad kring de första åren i Paris och mötet med kärleken men även här är tidshoppen många och kasten tvära vilket ger en sällsam rytm åt pjäsen, liksom Zandéns mycket energiska spel. Än gör hon ystert narr av pretentiösa konstnärsmän, än häller hon ett glas vatten över huvudet för att kyla ner sina överhettade känslor, än gnyr hon plågad av olycklig kärlek på golvet.

Dagbokens av naturen introspektiva form, som kunde varit ett problem, blir här i stället en styrka: känslorna gestaltas lika livligt och intensivt som de säkert också en gång upplevts.

Det är detta driv i pjäsen som lyfter Min mormor Gladys bortom den privata släktforskningens domäner och ger den en bredare giltighet. Och bidrar ytterligare till spänningen gör förstås oklarheterna kring den av allt att döma mycket muntra Gladys självmord.

Samtidigt ger det personliga tilltalet ytterligare djup åt pjäsen, som när Zandén plötsligt går ur rollen och talar som Jessica direkt till den Gladys hon nyss själv spelade men som hon i verkligheten aldrig hann träffa. Tack vare dessa dubbla skikt, där tillkomsthistorien blir en del av pjäsen, kräver gestaltningen heller ingen fullständighet eller några slutgiltiga svar. I stället förblir Gladys livsöde delvis en gåta. Och på detta sätt bör nog också just en dagbok spelas: utan definitiva sanningar men med absolut subjektivitet.