Jag kommer direkt från ett seminarium om verkligheten på teatern och hamnar på Stadsteatern i en verklighet vi alla tveklöst delar. Vi åldras. Vi går mot döden. Men klarar vi hela vägen, särskilt den sista biten? För en välmående generation beräknas spurtsträckan bli lång.

Att det är frågor vi vill ha hjälp att närma oss visar publiksuccén för Carin Mannheimers Sista dansen. Den största någonsin för Göteborgs stadsteater. Mannheimer vågar inte bara ställa frågorna, hon gör det dessutom så att vi orkar lyssna. Humorn är viktig för vår överlevnad, så länge den nu varar.

I Sista dansen var slutet nära, väntan var det som återstod. I sista minuten backar bandet. Bäst före-datum är passerat men ännu rår huvudpersonen Marianne och hennes väninnor, alla runt 80-strecket, över sina liv. Någorlunda.

I sin tidiga dramatikerkarriär arbetade Carin Mannheimer utpräglat dokumentärt. Hon ville verkligen visa verkligheten. Teveserien Lära för livet sprängde rakt in i 1970-talets skoldebatt. Numera handlar det om verklighet omskriven i teater. I sista minuten är intrigdriven komedi på mästarnivå. Rolf Allan Håkansons scenografi kunde knappast ge en tydligare signal. Mariannes våning är som klippt ur en sofistikerad privatteaterfars med dörrar och korridorer, belysta tavlor och generös soffgrupp. Jesper Lindells ljusdesign ger oss dygnets diskret skiftande gång och Stefan Abelssons musik tätar scenövergångarna elegant. Det är en utmärkt fungerande lek med en äldre teatertradition.

Inger Haymans Marianne har levt ett gott liv i den intellektuella medelklassen. Hon är änka sedan många år, till det yttre väl bibehållen, men ädelt förvirrad. Förfallet börjar sätta in och hemhjälpen har flyttat till Spanien. Aptiten är borta men ett glas gott rödvin eller en skvätt sherry lockar än.

I hennes våning är väninnorna Annlouise (Gerd Hegnell) och Solveig (Ann Lundgren) väl hemmastadda. Deras vänskap är långlivad och genom åren utsatt för svåra prov. Nu står de inför ett nytt, bridgespelet är hotat sedan den fjärde spelaren, en man typiskt nog, dött. Den medbjudne gästen, Stig Engström som pensionerad läkare, kan till deras besvikelse inte spela bridge. Det kan däremot kommunens fixare, som dyker upp för att byta en glödlampa. Men innan Thomas Nystedts tjänstvillige Staffan kan slå sig ner vid spelbordet hinner mycket hända.

I sista minuten är en rolig, skickligt skriven text som på tre timmar (med paus) underhåller och i klarsynta, bitska repliker blottlägger livets villkor sett i perspektiv från  ålderns höst. Här ryms mycket. Marianne, Annlouise och Solveig är individer fyllda av hela sina liv, så som alla människor naturligtvis är.

Alla tre skådespelarna utnyttjar sitt registret. De har en trygghet på scenen som ger dem stor frihet. Ensembleteaterns styrka. Sensmoralen i repliken "vi kan göra vad vi vill" har en direktlänk till professionen. Ung flickaktighet lyser i de tidigaste minnena, aggressionen blixtrar fortfarande när rivaliteter kommer på tal, yrkesstolthet och omsorgsambitioner får också sin plats. Att ta med soppåsen ut är en kärlekshandling. Förhoppningar och ambitioner går upp och ner, förmågan att glädjas är stark. Gerd Hegnells sätt att säga "Ååååh!" är oemotståndligt.

När Carina Boberg som dotter kommer på snabba effektiva besök tillförs fler komplicerande nivåer. Stig Engström och Thomas Nystedt är också mer än sekundanter, deras roller och spel sätter aktivt väninnorna i nya rotationsbanor.

Mannheimers text varierar roliga ensemblepartier med täta, lyhört gestaltade dialoger. Sarkasmerna står som spön i backen, men utrymmet för eftertanke är lika stort.

Glädjen är granne med uppgivenheten och erotiken i högsta grad närvarande. "Någon här som skulle våga älska i dagsljus?" är en dräpande replik levererad av Inger Hayman. Det är hon som sätter ton och tempo. Rolltolkningen är en vacker manifestation, på scen i princip hela föreställningen igenom är hon navet, men i total kommunikation med de övriga. Gemenskap är undertexten när I sista minuten betraktar livet i utförsbacken. Med ömhet, bett och modigt allvar. Den kommer att gå länge.