Missförstå mig rätt nu när jag säger det här: där julen går in går vettet ut. Företag skämmer bort sina anställda med julbord och om företagarna mot all förmodan skulle drabbas av en stunds eftertänksamt förstånd och spara pengarna drabbas de av en missnöjesstorm värdig Håkan Bråkan Juholt.

Är jag oförskämd? Kanske. Men hur ska jag annars kunna förklara ett fenomen som On Stage?

Att ett gäng … hm … inte superstjärnor direkt, kan locka tusentals långbordsglada till stans största inomhusarena på dagen en månad före julafton?

Till en show av ”amerikanskt snitt” där alla som lärt sig stava till Las Vegas vet att en jänkarshow känns lyxigare än den här motsvarigheten till tre burkar Mountain Dew på USA-hyllan på Coop?

Till en show som inleds med att Jill Johnson tappar bort sig, Kate Ryan tappar klänningen och jag tappar tålamodet på snubben som musikalgapar sig igenom Born in the USA?

Till en show som liksom peakar i lågbudget när två euro-pallar och en kantstött köksbänkskiva från Ikeas fyndavdelning får vikariera som saloonbord?

Till en show där coverlistan klipper så hårt med ögonlocken att den skulle behöva direktinjicera koffein i armvecket?

Naturligtvis är Jill Johnson bra nog att lyckas även i världens motlut, hon gör Desperado och Jolene med den äran, och all heder till bandet, rutinerade rävar som gör vad de kan av det lilla de blivit tilldelade sig.

Resten (Kate Ryan fortsätter tappa klänningen, musikal-Peter gapar, Darin okynnes-moonwalkar och så vidare) kostar jag på mig att glömma. Och jag misstänker att grabben snett framför mig som just när detta skrivs knyter slipsen i pannan redan gjort detsamma.