De gamla folksagorna tål att berättas om och om igen. På Folkteatern gör koreografen och dansaren Peter Svenzon med Vargtimma en levande bilderbok av Hans och Greta för den yngsta publiken. Den här gången ställer Svenzon dansen åt sidan, det är mera en form av ordlös teater som sätter de tre skådepelarna i rörelse. För rör sig gör de optimalt över den lilla yta som scenografen Robert W Ljung skapat med sin vinklade vägg. Det är en magisk konstruktion, som utgör stommen i berättandet. Allt medan Hans och Greta vandrar mellan hemmet med den grymma styvmodern och skogen med den elaka häxan, transformeras väggen. Stora projicerade bilder kompletteras med luckor, lådor och andra snillrika utskott. Miljöerna skiftar fantasifullt och effektivt, samtidigt som sagan drivs framåt.

Uppsättningen är en multimedialek där gammaldags barnteateruttryck gifter sig förvånansvärt gott med digitalålderns teknik. I foajén tas barnen emot av Vargen. Han är spelledare i filmad gestalt. Erik Ståhlberg gör en härlig ärkeskurk, luden med djävulens horn, gula huggtänder och listig blick. Han korsar sina ringprydda fingrar och ljuger så inte en unge tror honom.

Scenen överlåter han efter en genusmedveten rollbesättning åt Anders Granells Greta, Lena Birgitta Nilssons Hans och Elisabeth Göransson, som alternerar mellan pappans och häxans roller. Sara Wikströms djävulska styvmoder räcker det att se på film. Hon är rysansvärd.

Barnen får hjälpa till med musiken. En mikrofon och raskt samplas smackningar och andra ljud. Omärkligt övergår de till annan, ofta klassisk musik. Vargtimma blir som film, fast på teatern. Ännu en genreblandning i sin tid. Peter Svenzons regi handskas bra med mixen och ensemblen svarar med en spelstil som smälter in. Det blir en magisk saga utan ord, men med många roande inslag.

Vargens teveallsång klarar jag mig personligen utan, men Vargen sover riskerar att bli en hit på dagis.