Det sägs att den första Strauss-Salome, den medelålders sopranen Marie Wittich, vägrade dansa De sju slöjornas dans för att den var så osedlig. En dansare fick kallas in och göra det åt henne och Strauss som drömde om en Salome med den omöjliga kombinationen Isolderöst och tonårskropp lär inte ha misstyckt.

Att Wittich sedan ska ha ändrat sig och dansat slöjdansen i alla fall med extrakilon och allt, får i det här sammanhanget kanske ses som en tantrevansch.

För hur ska man annars förstå operan Salome från 1905? Ett erotiskt-exotiskt bibeläventyr med voyeuristiska under-, över- och huvudtoner? Ett musikaliskt-avantgardistiskt mästerverk som drar tonaliteten till sina yttersta gränser? Den slutliga manliga bestraffningen av den sexuellt måttlösa, hysteriska kvinnan?

Svaret är att operan är allt det där och lite till.

Strauss valde att tonsätta librettots omarbetade och sexuellt kittlande Oscar Wilde-pjäs med dissonant kromatik och polytonalitet, exotiska arabesker och röstakrobatik. Den djärva harmoniken ska ha gjort intryck på blivande modernistiska tonsättare som Arnold Schönberg.

Och i boken Musikens myter från 2000 driver Camilla Lundberg tesen att verket bottnar i dåtidens fascination för just hysterikan, den sexuellt gränslösa, skrämmande och amoraliska kvinnan. En kvinnofientlig och manlig fascination, med syfte att motarbeta kvinnors spirande frigörelse i samhället.

Att Salome dödas på slutet av Herodes soldater är med den logiken en makaber självklarhet, precis som kvinnor av hennes kaliber fortsatt att sluta sina dagar fram till vår tid på operascener och biodukar. Ta Glenn Closes kaninkokerska i Farlig förbindelse från 1987 som exempel.

Men så kommer regissören Peter Konwitchny med scenografi-, kostym- och ljuskompisarna Meisje Hummel, Johannes Leiacker och Manfred Voss till Göteborgsoperan och gör något helt annat.

Hans Salome, Annalena Persson, är en mycket fysisk tonåring i combat boots, sexig torselette och pösiga brallor.

Persson fångar – utan att ta till klichéer och utan att överdriva – perfekt Salomes uppenbarelse trots att hon själv ligger närmare Marie Wittichs ålder än fjorton, och dessutom är nyförlöst mamma. Sångmässigt lägger hon sig någonstans mitt emellan, säg, Inga Nielsens flickljusa, avskalade stämma och Birgit Nilsson. Det är imponerande rakt igenom.

För det är på Salomes starka axlar hela den här uppsättningen vilar. Det är hon som är subjektet, inte minst när hon dansar slöjdansen och sveper in sina betraktare i ett lakan.

I Konwitchnys tolkning växer Salome upp i en totalt depraverad värld, där incestuösa spänningar hela tiden ligger i luften och man alltid är minst fru och svägerska samtidigt. Upprepade gånger begås våldtäkter på scen på både kvinnor och män. Det gör ont i en att se de scenerna och det är också meningen. Bara ett par gånger känns tuttkramandet och oralsexandet som trött, moderniseringsivrig upprepning.

Och nu kommer jag att avslöja detaljer om slutet, för de är viktiga att ta upp.

Den här Salomen dör nämligen aldrig, och inte heller Johannes Döparen (Mats Persson) vars huvud hon begärt på silverfat. I stället lämnar de Herodes patriarkat och rymmer tillsammans och den ende som protesterar är en upprörd man i publiken (en inhyrd statist) som utbrister Men döda henne då! det som egentligen är Herodes replik.

Jag tycker att Konwitchny gör något genialt här. Han visar nämligen publiken dess egen blodtörst.

Och med Patrik Ringborg på pulten kan det heller inte bli annat än en sjudande, blodfylld föreställning där orkestern utan att tveka tar den andra huvudrollen – just så omfångsrik som Strauss ville ha den och med minsta glansfulla detalj omsorgsfullt framlyft i ljuset. Här briljerar till exempel basklarinettisten Sten W Lennwall och kontrafagottisten Anette Olsson i sina soloinsatser. Det är mycket bra.

Bland sångarna märks tenoren Nikola Matisic som olyckligt förälskade Narraboth, här inte helt igenom sympatisk men desto mer underhållande som patetisk-tragisk hjälte med många överdrivna ta-daa-poser, Mats Perssons Jochanaan/Johannes döparen är bäst i sina – i kontrast till all annan exotisk orkesterprakt – vita, manliga och diatoniska C-durinsatser. När han på slutet mest ser förälskat på Salome (jodå!) har regin lämnat honom i sticket.

Själv blir jag förälskad i hur regiteamet också jobbat så stenhårt estetiskt med skuggspel på väggarna, och hur de låtit den brokiga ensemblen runt Herodes urartade nattvardsbord återkommande och koreograferat peka åt varandra i takt till musiken. Det är som om de alla flyttade anklagelserna om otrohet och maktspel mellan sig, tills skulden ofrånkomligt hamnar hos Salome. Och där kommer detta bibeläventyr från förra sekelskiftet plötsligt mycket nära vår egen tid.