Att det kunde bli en SÅ härlig föreställning av den här pjäsen!

Det trodde jag inte riktigt efter att ha läst Ronald Harwoods 80-talsstycke Påklädaren, som har pretentioner som pjäsen inte riktigt håller för. Den sätter upp Shakespeares blankvers mot krigets våld och brutalitet och är en av många konstens solidaritetsförklaringar på distans. Det stormar över Kung Lears hed medan bomberna faller i andra världskrigets London. Konstruktionen leder till en del självgående retorik. Och Harwood leker med kunskaper hos en publik som kan sin Shakespeare. Finns den här? Har den bildade borgerligheten inte gått hem för länge sen?

Men vad händer? Vi får vara med om hur skådespelarna spelar skjortan av pjäsen och en föreställning som är en seger för Eva Bergmans återhållsamma regi som har vågat överlåta scenen till ensemblen. I Tofte Lambergs sparsmakade scenografi och Lili Rikséns sjavigt eleganta kostymer befinner sig skådespelarna hitom ridån under den kvällens uppsättning av Kung Lear som om en timme skall bli föreställning. Vi blir lystna parkettittare under ett kaotiskt förberedelsearbete där påklädning, sminkning, nervositet sker i en dramaturgi som skvallrar om annalkande sammanbrott. När ridån går ner efter andra akten applåderar vi också teaterkonstens mycket påtagliga förutsättningar, här hotade med fiasko av en Kung Lear i dåligt skick och en påklädare i upplösningstillstånd men med koll i behåll. Vi har fått se hur en mask läggs, hur ett skägg klistras och hur en åldrad skådespelare ser ut under teaterkostymen. Men också i koncentrerade ljuskäglor ett par korta scener av Kung Lear-stycket med spelarna i scenkostymer. Det hela blir paradoxalt vackert och mycket underhållande. En lovsång till teatern.

Först och sist är detta en skådespelarnas triumf. Som man kunde tro visar det sig vara ett lyckokast att besätta styckets huvudroll i pjäsen om pjäsen, Påklädarens, med Tomas von Brömssen. Hans spelstil bryter mot Sven Wollters imposante andre huvudrollsinnehavare, pjäsens Kung Lear. Bådas spel kursiveras av deras alldeles olikartade gestaltningar. Det är en njutning att följa detta samspel.

Wollter vet i varje rörelse att också förhålla sig till publikens bild av Sven Wollter, väntar ut våra reaktioner och perforerar sin rollgestalt med presenila luckor i talet och skräckslagen tystnad innan poletten faller ned. Med sina långsamma rörelser skapar han ofrånkomligt fokus.

Tomas von Brömssen arbetar annorlunda; befriar sitt spel från all undertext, kommer tätt inpå publiken i det slags utåtriktade agerande som de stora revyartisterna behärskar och som en psykologiserande institutionsteatertradition oftast försmår. Tempoväxlingarna i replikerna tecknar desperat ensamhet och beställsam underdånighet. Allt levererat med sparsmakat fjolliga gester. Det är bedårande skickligt. Hans återkomst till en stor talteaterscen är en stor teaterhändelse.

Verksam del i föreställningens framgång har också Carina Boberg som desillusionerad inspicient i det havererande teatersällskapet och Marie Delleskog med sitt distinkt precisa spel som genomskådande hustru till teaterchefen, Wollters Sir John. Han som till sist störtar med armarna sträckta mot en illusorisk ära.