Kultur skapar attraktionskraft. Det behövs egentligen inga studier för att bevisa det. Det räcker att följa folkströmmarna. Av olika slag. Medan den tunga metalmusiken drog horder iklädda tatueringar, kedjor och läder till Göteborg i helgen var det folkligare stuk på köerna i Falkenberg. I sommarlätta klänningar och uppknäppta skjortor tågade förväntansfulla mot Vallarnas friluftsteater. Gemensamt för alla köande är att de än en gång vill se sina favoriter. Här heter de Jojje Jönsson – mer känd som figuren Dag-Otto – Annika Andersson, Siw Carlsson och så Stefan (Gerhardsson) och Krister (Classon), förstås.

Vallarnas friluftsteater firar 15-årsjubileum i sommar och det räcker med att se parkeringsvärdarna i välorganiserad aktion bland bussar och bilar för att förstå vidden av attraktionskraften i svensk buskis. En hel allé av affischer med de tidigare årens uppsättningar påminner om gamla glada stunder. Sällan är den totala upplevelsen som ett teaterbesök alltid utgör så tydlig som på friluftsteatern. Miljön, de andra besökarna, tillgång till förtäring och toaletter, ja till och med vädret har en bärande betydelse. Men viktigast av allt är traditionen och den lokala förankringen.

Under ett drygt decennium var jag fritidsboende i södra Sjuhäradsbygden. En dag var det trafikstockning utanför det lokala bageriet. Och trångt i dörren, det gick knappt att komma in. Det var ägarbyte och den nye bagaren hade lyckats engagera Stefan och Krister som underhållare på öppningsdagen. De var då bygdens egna kändisar. Och är det än, även om spelytorna och publikmängden har vuxit med åren. Dialekten fick följa med och den har skapat sig en grundmurad ställning på Vallarna i Falkenberg. Annika Andersson hör till dem som vårdar den med extra skärpa.

Vallarnas friluftsteater är inte bara Stefan och Krister, men deras betydelse för etablissemanget är ofrånkomlig. Att Krister Classon fått uppgiften att skriva och regissera årets jubileumsföreställning är följdriktigt. Pang på pensionatet är verkligen skräddarsydd för teatern och ensemblen. Trots pistolens närvaro är det en lättsam intrig med trådar som träs och trasslas för att ge var och en av skådespelarna chansen att sätta sina poänger. Och de missar inte tillfällena.

Ligga på pensionat, eller pang som de initierade sa, var en begivenhet för vissa kretsar förr i världen. Classon förlägger handlingen till 1955. Det är inte så himla noga, men Dag-Otto får behålla sin antika brevbäraruniform och ensemblen kan överlag, med hjälp av kostymdesignern Marianne Lunderquist och maskören Tiina Bengtsson, skapa tydliga buskistyper. Det är lättare med distans. Nostalgin är en del av genrens popularitet. Och igenkännandet. Jojje Jönsson behöver knappt visa sig innan hans Dag-Otto drar applåder. Det gäller förresten de flesta aktörerna, de får applåd på entrén. Stämningen mellan scen och publikstolar är mer än hjärtlig.

Pensionat Solrosen drivs av Berta (Ewa Roos), som dock kommit till vägs ände med ekonomin och gästerna. Dag-Otto ser ut att bli den sista prövningen. Roos balanserar snyggt värdinnan mellan professionell vänlighet och trött uppgivenhet. Utan raska Rut, Annika Andersson i rutig blus och tuffa jeans, hade stället redan varit nedlagt. Kalla henne piga skulle ingen våga, hon har fräs i både händer och käft. En verklig tempohöjare som aldrig missar i tajmingen. Särskilt inte när hon biter ifrån mot Stefan Gerhardssons gästande direktör, en uppblåst manlighet på drift. Även i sin frånvaro en kugge i intrigmaskineriet.

En pensionerad polis, Mikael Riesebeck som Harry Rask med aldrig svalnande Sherlock Holmes-ambitioner, snurrar igång deckarintrigen. Ett tag är tre förmodade lik på drift. Riesenbeck är kul i sin nitiska spaning.

Spanar gör även Maria Mälson-Nystedts Ella. Hon är på pensionatet för att leda direktörens otrohet i bevis. Och träffar själv kärleken – doktor Valter Friberg i Thomas Nystedts gestaltning. Han debuterar på Vallarna med en välfylld dubbelroll. Förutom doktorn är Nystedts lott en sådan där gubbe som publiken älskar att se honom göra. Karl Persson, 90+.

Dumma karlar och fräsiga fruntimmer. Så skulle jag grovt kunna sammanfatta Pang på pensionatet. Siw Carlsson är fixstjärnan i den senare gruppen. Som 94-årig stamgäst är hon i sitt esse. Erotiken kliar i underbyxorna, med tuta på käppen röjer hon väg. Kroppsspråket är lika härligt som repliken är vass. Regissör Classon vet med vilka kort han spelar. Konsten med buskis är att göra precis det som förväntas, men överraska ändå. På Vallarnas friluftsteater är resultatet ännu en rolig sommarkväll.

Lis Hellström Sveningson