Vi är ett helt följe som drar runt kulturattraktionerna i norra Värmland; Rottneros, Mårbacka, kyrkogårdarna i Östra Ämtevik och Sunne, Sahlströmsgården och Heidruns bokkafé i Fensbol. Till slut känner vi igen varandra som besökare. Ingenstans stannar vi så länge som vid Berättarladan i Rottneros. I år är Västanå teaters uppsättning av Gösta Berlings saga ett mindre dagsverke. Tre akter med både matpaus och bensträckartid.

Det är tredje gången teatern sätter Selma Lagerlöfs debutroman på sin scen. Selma var med och lade grunden till Västanås framgångsrika koncept, vem kunde erbjuda bättre material för berättarteater? I dag behöver man inte henne. Berättelsen om Gösta Berling dansar fram på Västanås eget vis. Selma Lagerlöfs text är mestadels reducerad till deklamation, ibland i kör. Enstaka scener bärs av dialogen, då stillnar det välgörande i spelet.

Men mest är det tjo och tjim, massrörelse och en färgprakt av guds nåde. Sintram (Tobias Hjelm) är slipad kolsvart solitär med en illistigt vig kumpan i sitt följe. En kontrast, men lika välskuren som alla i Inger Hallström Stinnerboms generösa kostymbukett.

Litteraturvetaren Birgitta Holm skriver i programbladet om gestens betydelse i Gösta Berling. Regissören Leif Stinnerbom går längre än så. Han bygger hela spelet på stora rörelser. Det är effektfullt, som när Jakob Hultcrantz Hanssons Gösta bokstavligen faller ur predikstolen, ner till församlingsbornas usla nivå. Eller när han vinner Marianne Sinclaire (Hanna Kulle) på tärningsspel i dansad form. Anna Stjärnhök (Adriana Savin) och Elisabet Dohna (Camilla Eriksson) mäter sin kärlek till Gösta på liknande sätt.

Magnus Stinnerboms musik är motorn. I polsketakt, förstås. Orkestern – på egen scen centralt på scenen – har knappast någon vila, nästan allt sker med musik. Gösta Berling saga blir en lång rörelsesång med verser och refräng, på gott och ont. Till slut blir det något monotont. Entréer och sortier sker oftast springande, Stinnerboms regi ritar gärna cirklar över scenen – och runt i ladan!

Det är vackra bilder och uppfinningsrika lösningar, allt från dödens vita omfamningar till Elisabet Dohnas riskfyllda vandring över isflaken.

Ändå hamnar själva historien lite i skymundan, liksom bakom effekterna.

Många av figurerna i Selma Lagerlöfs romanbygge reduceras till rörliga delar i Västanås dans. Det är naturligtvis en del av problematiken med att göra teater av en bok. Västanå och Stinnerbom gör sitt tydliga val, berättarteater behöver inte betyda tonvikt på text.

De människor som får träda fram gör det som brottstycken. Kavaljererna gror ihop till ett gapigt grabbgäng. Kvinnorna skiljer ut sig mer, Savin, Kulle och Eriksson hinner prägla egna karaktärer, liksom Birgit Carlstén, imposant som Majorskan.

Hultcrantz Hansson är ståtlig som Gösta, med resning mitt i allt elände han förorsakar. Vekheten finns där, som ett ärligt och vackert drag.

Så vaggas det fram en saga om glädje och straff, kollektivt berättad i Västanås trygga polsketakt.