I Göteborgsoperans version av den romantiska operan Lucia di Lammermoor ackompanjeras Lucias vansinnesaria i tredje akten av en glasharmonika, helt enligt tonsättaren Donizettis vision av denna nyckelscen. Det är onekligen ett särpräglat känslotillstånd som skapas när koloratursprången och de fantasiartade utsmyckningarna i sopranstämman åtföljs av glasharmonikans hallucinatoriska svängningar i de högre registren. Librettotexten talar om en himmelsk ordning. Men huvudpersonen som framför orden och tonerna står där alldeles nedblodad efter att precis ha knivmördat sin make på bröllopsnatten.

Rätt in i det gotiska skräckkabinettet med andra ord. Men också påfallande likt många av de b- och c-filmer som visas sent på kvällen dag efter dag på de olika reklamtevekanalerna. Någon går bärsärkagång med kniv, yxa eller gevär och så något slags dockskåpsmelodier i bakgrunden, ungefär som Krzysztof Komedas emblematiska musik till Polanskis Rosemarys baby. Men här får vi alltså den konstnärliga upprinnelsen. 1835 års skräckfilm.

Det är nu inte den blodiga klänningen som är poängen, den förekommer i de flesta uppsättningar av Donizettis opera. Utan solisten Kerstin Avemos briljanta tolkning av rollen som Lucia. Hon är påfallande tillbakahållen och lågmäld i sitt sätt att närma sig det känslomässigt komplexa. I stället för att vräka på med expressionistiska och ljudstarka vibraton väljer Avemo genomgående svagare nyanser, och får på så vis fram en osviklig precision i de enskilda fraserna. Vi är verkligen på insidan av musiken, och hör de minutiösa klangskiftningarna som förändrar hela färgskalan.

En starkt bidragande orsak till den sällsamma skönheten i tolkningen är också det sensationella samspelet med operaorkestern under dirigenten Giancarlo Andrettas ledning som aldrig dränker Avemos toner, hur tysta de än är. I stället glider orkesterackompanjemanget följsamt med in i det drömska rike där de glasartade melodierna klingar på avstånd och där det mekaniska trolleriet gör den mänskliga närvaron skugglik, undflyende.

Det brittiska regiteam som står bakom uppsättningen, som ursprungligen hade sin premiär på English National Opera i London 2008, har valt ett scenrum som är en ruinversion av en forntida praktbostad. Ett skotskt slott med flagnade tapeter, sot på väggarna och soffor som lutar på trekvart. De gamla fotografierna som då och då dyker upp som bevakande ögon från det förflutna berättar om konventioner och familjeband som inte släpper taget.

Här går Lucia omkring, klädd i ett slags dockklänning, mitt emellan barndom och vuxenhet. När hon hoppar ner från den lilla teaterscenen som är en del av hemmet får man en känsla av att det är Alice som tar sig från den ena verkligheten till den andra.

Det uppstår en välgörande komik i dessa perspektivförskjutningar, till exempel i scenen där Lucias bror Enrico Ashton, mycket fint gestaltad av Mats Persson, håller för öronen samtidigt som Lucia gör sina belcantopiruetter. Sedan sätter han sig ned på golvet och fingrar på leksakerna i rummet, nallebjörnen, dockan och leksakståget.

Så långt är detta en imponerande tolkning av Donizettis verk. Tyvärr finns det en viss stelhet i resten av ensemblens sätt att agera, både i de kollektiva momenten med mängder av personer på scenen och i några av de solistiska insatserna. Bülent Bezdüz har onekligen en vacker tenorstämma, men hans gestaltning av rollen av Lucias kärlek Edgardo di Ravenswood har litet för mycket av klassisk hjältetenor för att beröra på djupet. Också Anders Lorentzson fastnar en smula i sin magistrala framtoning som prästen Raimondo. Något av det finstilta och försiktigt utforskande går förlorat. Det stannar litet på halva vägen.

Men som helhet finns det en stor utvecklingspotential i detta mer nedtonade sätt att närma sig belcantorepertoaren. Det bådar gott inför nästa års Donizettiuppsättning, den i Sverige ytterst sällan framförda Lucrezia Borgia, att det är Andretta som återigen håller i den musikaliska gestaltningen. Men tänk om Göteborgsoperan också skulle våga ta sig an Bellinis operor från samma epok? Kerstin Avemo i Sömngångerskan, Norma eller Puritanerna, ja det vore något att drömma om.