Det är något enastående som äger rum på Göteborgsoperan, i Yannis Houvardas version av Händels Alcina. 1700-talsoperan tränger inpå oss och övermannar oss med sin hypnotiska kraft. Musiken blir på alla vis ett samtidsuttryck, genom sin förmåga att gå in i det mänskligt utsatta, förbi alla försvarsmekanismer, rätt ner i det undermedvetna. I Händel kan vi se oss själva.

Det här är den grekiske regissörens sjätte uppsättning på Göteborgsoperan, och som tidigare har han använt sig av samma drömteam – scenografen Lars-Åke Thessman, kostymdesignern Karin Erskine och ljusmakaren Torkel Blomkvist. Och det skall sägas med en gång: Alcina har blivit en makalös iscensättning, minst lika stark som tidigare succéföreställningar som Rosenkavaljeren och Kvinna utan skugga. Det är konsekvent och virtuost genomfört, in i minsta detalj.

Här skulle Händels opera dock kunna förses med en alternativ titel, Kvinna med skuggor. Häxdrottningen Alcina styr över sitt eget underjordsrike med hjälp av trollformler och förvandlingskrafter, men nu är hon på väg att mista sin skönhet och sin magnetiska förmåga att locka. Hon har blivit en skuggdrottning, förlorad i längtans återsken.

Vem kan avgöra om det är en villfarelse eller sanningen? Så lyder en nyckelreplik som tycks vara vägledande för hela uppsättningen. I det stramt utformade scenrummet, med sina gåtfulla fönster med fördragna grå draperier som då och då dras ifrån och leder in i exakt likadana avspeglingar av den drömkorridor där dramat utspelas, hamnar Alcina i ett förvillelsens skuggrike. Hon blir, precis som de övriga karaktärerna, en gränsgestalt, en nattens vampyr.

I en av de allra vackraste scenerna hamnar två av solisterna, klädda i likadana svarta smokingkavajer, framför ett av de mörklagda fönstren som om det vore en replik på Malevitjs svarta kvadrat: Svart på svart, i ett tillstånd av farlig, förförisk melankoli och ändå finns skönheten i Händels musik där som en räddande kraft. Det är detta som är så speciellt med Houvardas uppsättningar, att de aldrig ställer sig i vägen för det musikaliska uttrycket.

Det är så otroligt vackert det som sker, sorgen får något gåtfullt och irrationellt över sig samtidigt som spelet är genomgående stramt och återhållsamt. Inga övertydligheter, inga onödiga expressiva grepp. Det är musiken som står i centrum, och man kan verkligen förlora sig i de långa, utdragna ariorna som utplånar tiden med sina undersköna melodier och förbryllande klangförändringar.

Det är också här som det geniala i uppsättningen gör sig gällande. Evighetsperspektiven i scenrummets fönster står i samklang med de evighetslånga ariorna som man aldrig vill skall ta slut. Man hamnar i en oändlig serie skönhetsloopar och de fyra kvinnliga solisterna – sopranerna Agneta Eichenholz (Alcina) och Ida Falk Winland (Morgana) och mezzosopranerna Katarina Karnéus (Ruggiero) och Ann-Kristin Jones (Bradamante) – gör alla fabulösa gestaltningar.

Agneta Eichenholz är magnifik som Alcina, mjukheten och klangdjupet i rösten framhäver det motsägelsefulla i karaktären, samtidigt som detaljerna är knivskarpa, skimrande. Det finns ett svindlande drömspelsögonblick, när Alcina ligger i en soffa och sjunger, omgiven av åtta smokingklädda män som långsamt skjuter soffan genom scenrummet, allt närmare scenkanten och sedan tillbaka igen. Man vet inte riktigt var man befinner sig, och samtidigt är rösten så overkligt lätt.

I Katarina Karnéus Ruggiero finns en liknande kombination av inre och yttre, som i den långa aria i andra akten där uttrycket blir mer och mer lågmält samtidigt som intensiteten stegras. Ida Falk Winland har hittat en perfekt balans mellan det glasartade i höjdklangerna och en sorts melodisk förtrolighet i Morganas insatser, och Ann-Kristin Jones har som Bradamante en fascinerande förmåga att få fram en naturlig rörlighet, mitt i de mest virtuosa piruetterna.

Ja, detta är, som ni förstår, en föreställning utöver det vanliga. Orkestern under den engelske barockspecialisten Laurence Cummings ledning spelar med en sådan lätthet och precision att det stundtals känns som en dröm, som om musikerna bokstavligen hade förtrollats. Det finns många ögonblick att nämna, men Ida Falk Winlands aria i andra akten, där hon samspelar med David Bergströms soloviolinspel, har en kristallisk skärpa som är oförglömlig.