I Stefan Metz regi är Peer Gynt på Stadsteatern en ojämn föreställning. Men den är det på hög nivå.

Här finns lysande enskildheter. Scenerna på skeppet som går under när Peers livsresa närmar sig slutet, mötena med knappstöparen och återföreningen med Solveig. De utgör crescendon och klassisk rening i varje försök att bemästra denna dramatiska dikt och pjäsernas pjäs i nordisk litteratur.

Här hanteras de lika storslaget som gripande. Ja, hela tredje delen i stycket, den som Ibsen kallade ”femte handlingen”, och som är den mest sammanhängande och dramatiskt raka akten i detta hybridverk, har fått starka linjer och etsande åskådlighet.

De tvingar fram pjäsens allvar och dramatiserar dess existentiella slutspel.

I Solveigs kärlek befriar sig Peer till sist från lögnen, flykten och tar sig genom Böjgen, hans andra jag eller med Ibsens ord ”akkordens and”. I hennes tro och tillit blir han sig själv. Här utmanar föreställningen sin publik och vi ställs till svars på det stora enkla vis som är ofrånkomligt och för alla lika. Och i denna förlösning bottnar Per Sandbergs spel i ett mörkare register. Han har böjt sin rygg, tappat sitt ansikte och går med trötta steg för att gömma sig i Solveigs famn. Det är vackert och livets tårar har nyss fallit som spårljus i små plastfallskärmar över scengolvet.

Men uppsättningens problem är därmed inte lösta. Det kan förstås sägas att med dem har teaterhistorien arbetat i hundrafemti år. Peer Gynt har skalat sin lök på all världens scener bara för att konstatera att den livets och jagets kärna som han söker inte finns. Men ändå rymmer ju stycket påståenden, ställningstaganden och dramaturgiskt nytänkande som ställer sin publik inför frågor och krav.

Det är de som gör pjäsen till en teaterns prövosten. De har besvarats med psykologiserande tolkningar, sociologiska och under senare år med postkoloniala om små hungriga imperialistiska staters sturska outlook och outfit. Allt detta låter sig göras men ingen av alla dessa strategier kan få stycket att gå jämt ut. Där kvarstår en rest som handlar om gestaltning, teatralt överdåd och scenisk fantasi.

Det skimrar om Peer Gynts moraliska bankrutt på hans väg från hemmet, modern, kärleken och till livet som utsugare i fjärran länder. I stora stycken är det en pjäs om dikten och fantasin och dess ansvar.

Metz och scenografen Alex Tarragüel Rubio tar relativt lätt på dessa pjäsens tolkningstraditioner. Allvaret och demonin får vi vänta alltför länge på i en föreställning som sätter lek och charm på scenen.

Det är inte mycket troll i Per Sandbergs rundnätt bortskämde fantast. Men en härlig rytm i hans spel och ett säkert umgänge med Lars Forssells översättning som silat en hel del av Ibsens rim men behållit dess tryck och tempo.

Sandberg förmår att agera obesvärat också när scenen är nästan tom. Men ändå går det under de två första av föreställningens tre timmar gradvis monotoni i spelet. Han skruvar upp sig och blåser upp sig, svär och åker på moraliskt stryk. Allt i samma teflonpanna.

Långa partier varken bjuds eller bjuder Peer riktigt motstånd i de många korta mötena med både hämnare och kompanjoner. Och inte heller skapar alltid den scenografiska grundlösningen med plaststycken, som blåses upp till fjäll, moln och träd som ett fantasiernas flyktiga materialisering, det rum som konkretiserar textens poesi och dramatik. Det sker först i skeppsbrottscenen, en av föreställningens höjdpunkter, där plasten böljar livsfarligt runt Peer som vill vara ensam med sin räddningsplanka.

När han dränkt Kocken som också han vill klamra sig fast vid livet ser vi denne glida iväg innanför det vita; en död i vattnet.

Men alla de andra då? De går lite för ofta förlorade i de snabba bildväxlingarna och försvinner i scenbytena.

Inte alla. Thomas Nystedt får en monumental kraft som Knappstöparen, mannen som skall stöpa om Peer. Varje ord får lika obönhörlig som saklig kraft när han klargör läget för livssmitaren. Och Anna Bjelkerud ger sitt spel samma strama konstrastverkan när hon i olika möten och olika roller konfronterar Peer. Nämnas måste också Benjamin Moliners röstekvilibristik som Dovrekungen som blir Dovregubben. Mer underjordiskt har stämband sällan raspat och mullrat på Stora scenen.

Men nog tar tomrummet och frånvaron i denna eleganta iscensättning alltför stor plats så att säga. Det suger aldrig riktigt. Varken i scenlösningar eller grundläggande tolkning. Underhållningsvärdet skrivs upp på ensamhetens, dödens och kärlekens bekostnad. Då får tyvärr texten av och till skvalpa i dödvatten.