Vi ser dagligen hur ett mindre ont väljs för att ett större sägs kunna undvikas den vägen. Pojkar skickas till Afghanistan utrustade med den retoriken. Den är vår civilisations följeslagare sedan det grekiska dramats samtal om lag, rätt och hjärta. Dotterns liv för krigets lycka. Det är Agamemnons huvudbry i Euripides Ifigenia i Aulis.

Under hösten har Nationaltheatret i Oslo med Jon Fosses version av Euripides pjäs sammanfört publiken med hedersmord och krigslogik i högsta kasten. I Eirik Stubøs regi blev det en storartad föreställning och en rysare till rannsakning. Mörkrets hjärta bär vi alla och offrets blick möter vi med bortvänt ansikte.

På helt annorlunda vis förhåller sig den norske dramatikern Finn Iunker till dessa urbilder. I sin smarta omdiktning Ifigeneia trampar han den postdramatiska gasen i botten och blåser rent i karaktärsdramatikens garderober. Här fastnar inte några stora ord på handlingarna, här finns ingen intrig med renande försoning. Allt är naket spel och småskuren förklädnad. Det är militärbasens villkor som gäller för både kung, maka och dotter. Och för körens ”två oskyldiga, sexiga och blåsta tjejer från Kolchis” som kommit för att kolla ”stiliga soldater”.

Uppsättningen är en framgång för teater Cinnober och dess samarbete med ”semiprofessionella” gruppen Teater Alvar. Regissören Svante Aulis Löwenborg har länge gjort ett berömvärt teaterarbete med sina uppsättningar av i Sverige inte tidigare spelad samtidsdramatik. Men jag har ofta tyckt att föreställningarna varit mer intressanta än riktigt bra. Den här gången får han full utdelning för sin satsning med denna allvarsamma lek. Det sker med hjälp av Christina Lindgrens scenografi som är ett häpnadsväckande assemblage av plast och sönderfall och som går helt i vitt i blodets drama. Och det har sin förutsättning i en på det hela taget imponerande gestaltning av den unga oprövade ensemblen som leker fram sina rollbyten och strippar sina motiv in på egennyttans nakna ben. Anna Svensdotters flöjt och Johannes Lundbergs kontrabas i SkarvFX ger föreställningen en lågmäld rytm som håller bitarna på plats.

Det hela är inte bara intressant. Det är också mycket bra.