Katitzi väcker djupa känslor

Som för många barnboksläsare på 70-talet var Katitzi också min idol. En envis, frågvis liten superhjältinna med tjockt svart hår, en cigarrökande farmor och ett familjeliv präglat av kamp, utsatthet, gränslös kärlek. En ung rebell, jag vill minnas att hon sprang mycket, inte så mycket till som från något. Ändå har berättelserna om Katitzi sällan – om någonsin? – blivit barnteater i stor skala.

Det tar emot att skriva att Folkteaterns Katitzi nu får vältajmad urpremiär, bara månader efter att romska läger rivits i Frankrike, Sverigedemokrater kommit in i riksdagen och Fredrik Reinfeldt avvisat krav på en sanningskommission om hur romer behandlats i Sverige. Teaterns kvarnar mal långsammare än så och Lars-Eric Brossner är inte regissören som jobbar mot löpsedlar. Ingen skugga över pjäsvalet alltså, tvärtom en eloge för en storslagen satsning: Katitzi är en poetisk, visuellt maffig och välspelad uppsättning som sätter djupa känslor i darrning. Näsduksvarning utfärdad, för stor som liten.

Emma Stenströms dramatisering baseras på Katarina Taikons tidiga Katitziböcker när familjen ännu är intakt: pappa Istvan, som kallar sig Johan i Sverige, storasyskonen Rosa och Paul, minstingen Nils och så Tanten, pappas elaka, nya svenska fru. Pjäsen tar sin början när deras kringflackande liv gör paus och marknadstältet byts mot en andrahandslägenhet. En luttrad men inte missmodig familj slår ned bopålarna – kanske ska de denna gång slippa grannarnas glåpord, kanske får de fast jobb och skolgång åt barnen. Kanske.

Emma Stenström har inte uppdaterat böckernas tidiga 40-tal till vår tid mer än i små detaljer. Klokt så, för vad som gör Katitziböckerna ännu levande är inte tidsdräkten utan att berättelserna berör läsaren.

Likheterna mellan romernas utsatthet igår och muslimernas i dag behöver inte nämnas – om än, det ska sägas, den dörren fladdrar på vid glänt.

Så vem är denna tidlösa Katitzi? Cecilia Milocco är inte direkt porträttlik Björn Hedlunds originalteckningar, men nog står Katitzi på scenen: tjockt svart hår, intensiv blick, bestämda steg, allvarsam, okuvlig, livshungrig. När grannpojken – Johan Friberg i en av många underbart finmejslade biroller – kallar henne för långnäsa får han en snyting för där går gränsen, även om hon inte riktigt förstår vad zigenarjävlar betyder. I smockans stund dyker en känd pressbild upp i mitt minne; Hans Runessons fotografi av en förbannad dam som dänger handväskan i bakhuvudet på en skinnskalle. Samma patos, samma oförmåga som Miloccos underbara Katitzi att knyta näven i fickan.

Att tillvaron för denna kringflackande familj inte är endimensionell har Sören Brunes löst elegant med en scenografi i flera plan: en rund ramp för rörelser i bostadsområdet, en nedsänkt lägenhet för familjens hemmaliv, i fonden ett hyreshus och så en höj- och sänkbar ställning, formad likt en pil, som Katitzi klättrar på en bit upp mot himlen.

Men det är inte konstruktionen utan personerna och relationerna som är denna uppsättnings verkliga gåva – det bågnar av liv på scenen. Lars Väringer är strålande som Katitzis varmhjärtade, skuldsatta pappa som inte längre vågar tro att barnen kan få bättre liv än han själv. I de kärleksfulla scenerna mellan Väringer och Milocco finns en sentimental närvaro som lär vidröra mångas hjärtan.

Gripande är också när Katitzi rymmer hemifrån och söker upp Mami, i Sara Wikströms gestalt en bullrande, småtokig kärleksvulkan till farmor som nog alla önskat sig någon gång. När Mami, efter alla Katitzis jobbiga turer, ser flickan, och får henne att känna sig sedd, går det som ett snyftmoln genom salongen. Där och då krymper etiketten familjeföreställning – här sitter vi tillsammans, var och en.

Att Lars-Eric Brossner spelar på känslosträngarna betyder inte att politiken är frånvarande. Jag skulle nog säga att mångfald genomsyrar uppsättningen: när Isabel Munshi som systern Rosa drömmande ser att det ligger en hel värld därute, eller Shebly Niavarani som brodern Paul ser på sina bilmekanikerhänder och vet att det blir kärvare, för nu krävs papper för att få jobb.

I böckerna klingar ingen romsk musik, men på Folkteatern spelar en säker trio till sorg och fest. Dragspel, kontrabas – och framför allt Pedram Shahlai, en fantastisk virtuos på sin gråtande violin.

Gråta kan man föralldel också över Katitzi, Folkteatern ger en onekligen skäl. Eller så växer man av denna hjältinna, tjejen som aldrig skulle acceptera att kallas för olycklig – och särskilt inte i utanförskap.