På besök i psykets fulaste vrår

Ann Heberleins Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva är en besvärlig bok. Besvärlig är också Stadsteaterns scenversion – tack och lov. För vad är vitsen med att gestalta psykisk smärta om det inte rister i publikens inre?

Den som läst boken – och vi är många – vet att Ann Heberlein är en intelligent kvinna, forskare i etik, debattör, kulturskribent. Vi vet också att det dröjer ända till slutsidorna innan hon inser att filosofiska argument är fel verktygslåda för en psyksjuk själ med vårdbehov. Aningslöst – det var min stora invändning till hennes utlämnande skrivprojekt, som nu fått scenisk urpremiär på Nya Studion med Lisa Lindgren ensam på scenen.

Men vilken ”Ann” är det vi ser? Adaptioner av kända livsberättelser som Ann Heberleins är ovanliga. När hennes barn, make, älskare och andra delvis maskerade personer omnämns blir man som åskådare påtvingad en manipulativ intimtet, samtidigt som närheten borde väcka identifikation. Till saken hör att hon själv står i vägen: ett självupptaget ”jag”som pendlar mellan hyperaktivitet och bottenlös depression.

Lisa Lindgrens Ann är inte lika maniskt framåtlutad som författarjaget. En grubblare mer än en tänkare, analytisk snarare än livsklok, en speedad karriärkvinna i vars bipolärt diagnostiserade hjärna det pågår ”ett ständigt världskrig” med en ångest som ”river och klöser och kraxar kallt i mitt bröst”.Så lyckad – så förtvivlat olycklig.

Huvudpersonen är egentligen sjukdomen, väl gestaltad men med få fakta. Några siffror nämns, bland annat att var femte manodepressiv kommer att ta sitt liv men att fyra av fem som hindras från självmord är glada över att de överlevt.

Lisa Lindgrens Ann tänker mycket på självmord, uppenbarligen, och som åskådare blir man indragen och kan bara se på. Det är faktiskt frustrerande: å ena sidan en dramatisering av en bästsäljare vars ämne många känner igen, å andra sidan ett nödrop från en människa i kris. Boken skrevs sommaren 2008: mår hon bättre nu? Har barnen det bra?

Åt denna Ann, verklig eller fiktiv, ger Lisa Lindgren sin kropp och röst. Det är ett starkt porträtt, rentav stort. Henrik Ekbergs scenografi, ett sobert väntrum på St. Lars psykakut, är fond för lösryckta scener kring hennes karaktär som är märkt av manodepressiva svängningar. Så lätt och svår att tycka om, så fylld av liv och tanken på död att ångesten blivit en grundton. Trygg i språket och familjelivets ordning, hjälplös när depressionen slår till och bara den stora, tjocka koftan skyddar från omvärlden.

Mia Högberg-Melin har skapat en dynamisk föreställning utifrån ett slags förundran inför själslivets fulaste skrymslen. En oräddhet som utan att snaska på ämne och kändiskap talar om tabun: självmord, psykisk vanmakt, outhärdligt lidande. Jag är inte helsåld på Ann Heberleins grubblerier men gläds åt Lisa Lindgrens och hennes många ansikten – skarpa flisor ur vardagsångestens också vackra mosaik.