Eva Dahlgren | Lorensbergsteatern

”Ingen är som jag” sjunger Eva Dahlgren i sin enkvinnas-föreställning med samma namn som nu är på turné. Och det ligger nåt i det. Jag kan inte komma på någon som är riktigt som Eva Dahlgren. Men jag tänker på Jonas Gardell under hennes föreställning. Det är något med blandningen av djupt allvar och humor, och sättet att skämta om sig själv och om Livet, som påminner om honom. Fast Gardell spelar i en helt annan tonart, bullrigare.

Eva Dahlgren står ensam på scen i en och en halv timme utan paus, och det blir aldrig ointressant. En monologföreställning kallas det, men är i själva verket en blandning av film, stillbilder, några sångnummer och prat. Mest prat förstås.

Det börjar med en deg som knådas på filmduken och en sång.

Sedan ger hon oss bilder ur sin uppväxt, med en hel del stickspår. Hon berättar om sin Västerbottenskropp som är som en sned björk, om dimman och diftongerna i Lund, om blockflöjtskonserten med felstämd flöjt. Hon dansar en ateistisk dans, och en annan om köttbullar med potatis och gräddsås. Och pratar om sin rädsla för att få för mycket lycka, för då måste man betala tillbaka.

Scenografin är sparsmakad. Svart scen och spotlights. Bakgrundsbilderna fungerar fint ihop med monologerna, bilder ur fotoalbumet varvas med små kortfilmer. En liten sketch som utspelar sig i Evas DNA till exempel är helt obetalbar.

Det är roligt, och aldrig förutsägbart. Eva Dahlgren har känsla för stand up komik, hon är bra på tajming och på att använda sin 203 cm långa kropp. Men det ligger ett stråk av allvar under hela föreställningen, hon är ju 98 procent djup som hon säger, så ibland sticker det till av något smärtsamt. Det hon säger känns sant och äkta, men blir aldrig för privat.

På slutet syr hon ihop föreställningen med kloka ord om livet och degen dyker upp igen på filmduken. Lite för övertydligt för min smak, men inte så det stör.