Don Carlos | Göteborgsoperan

Giuseppe Verdis Don Carlos är en säregen operaskapelse. På en gång historiskt ödesdrama, med ett myllrande persongalleri och en räcka överdådiga scenerier, och samtidigt en berättelse om människans längtan efter frihet och ett liv bortom samhällsordningarna. Det handlar om Spanien i mitten av 1500- talet, men skulle lika gärna kunna gälla dagens värld med politiska och religiösa spänningar som stundtals tränger obehagligt nära oss.

Säregen är också Staffan Valdemar Holms och Bente Lykke Møllers uppsättning på Göteborgsoperan med sin ytterligt strama och återhållsamma estetik med dräkter och dekorväggar i olika nyanser av svart. I övrigt: i princip tomma rum. Det ställer stora krav på såväl solister som ensemble och orkester och under de två första akterna före paus känns föreställningen stum och oförlöst, som om virtuositeten och den tekniska kontrollen suddade ut den individuella närvaron.

Det är modigt att välja en så stiliserad och, på ytan, icke-kommunicerande spelstil och att så konsekvent hålla fast vid den. För det som eventuellt kan upplevas som känslokyla och behärskad abstraktion under de inledande akterna, blir efter paus förklarat och får också sin dramatiska utlevelse i form av en serie fullödiga porträtt av Anders Lorentzson (Fredrik II), Susanne Resmark (prinsessan av Eboli), Fredrik Zetterström (Rodrigo), Annalena Persson (drottning Elisabeth) och Tomas Lind (Don Carlos). Plötsligt blir de enskilda karaktärerna tydliga och de individuella bråddjupen öppnar sig. Gestalterna träder ur sina stiliseringar, musiken blir genuint drabbande.

Det är en fascinerande förvandling som äger rum och föreställningen som helhet berättar på ett lika gåtfullt som konkret vis om hur den mänskliga nakenheten hör ihop med livets utsatthet. Det som är så problematiskt i detta verk är ju annars hur de storpolitiska förvecklingarna, med en maktfullkomlig kungamakt och en kyrka med fundamentalistiska anspråk, lätt kan få spelet att kantra och göra de enskilda människorna osynliga.

Men här börjar och slutar spelet i en naken manskropp som under hela den första och den sista akten ligger alldeles stilla mitt på scenen. Som bild har den döda kroppen starkt måleriska drag. Det skulle kunna vara en tavla av Caravaggio men också, i förvriden form, av Francis Bacon och det som gör den här föreställningen så stark är just tystnaden som omgärdar gestalten. Det uppstår politiska och mänskliga laddningar genom att ingenting läggs till, det finns inga metaforiska överlagringar, inga försök till psykologiserande förklaringar. Kroppen är där som den är, skör, otymplig, förgänglig.

Men när allt är slut förstår man att dramat egentligen börjar från slutet och att allt tycks äga rum i ett slags reprisform. Det finns något väldigt radikalt i denna uppstramade, genomesteticerande vision. Konflikterna blir synliggjorda, men mer som abstrakta tecken, atomer som kolliderar i olika molekylära förlopp.

Något liknande kan sägas om Verdis geniala musik, den vet allt om det mänskliga jordelivet, om passionerna och maktspelen, men den berättar genom enskilda förskjutningar och detta melodiska trolleri fångas på ett fint sätt av dirigenten Christian Badea som får Göteborgsoperans orkester att spela på toppnivå.

Här är det musiken i sig som får bära de dramatiska förloppen och hemligheten med Verdis karaktäriseringar av de olika individerna ligger inte minst i hur de långa melodilinjerna får människoödena att veckla ut sig som oändliga arabeskmönster. Det sker till exempel i Susanne Resmarks fenomenala tolkning av rollen som prinsessan Eboli och det äger rum i Annalena Perssons detaljskarpa förmedling av drottninggestalten, inte minst i den förtrollande slutarian. Det behövs inga ytterligare bilder för att förstå vad det handlar om, inga onödiga understrykningar av det dramatiska innehållet. I det strama och disciplinerade skeendet rör sig de fria tankarna under ytan, längtan efter befrielse.