Cecilia Frode – En stjärt på himlen | Lorensbergsteatern

I början av Cecilia Frodes monolog visas en filmsnutt med en smalnäbbad simsnäppa (möjligen brednäbbad) som snabbt simmar runt, runt utan att egentligen komma någonstans.

Lite av den känslan finns i början av föreställningen. Det går undan, man vet inte riktigt var det hela bär – om det överhuvudtaget bär någonstans.

Men efter ett litet tag, utan att betraktaren egentligen har märkt det, har hon bit efter bit plockat ens fokus och man är helt upptagen av det hon säger och gör på scenen.

Cecilia Frode har en grym närvaro på scen. Hon fångar in betraktaren med ett sådant sug att man hela tiden känner sig iakttagen, att man nästan tror att hon ska avslöja en med något. Så tät är känslan, så starkt fångar hon in publiken.

En stjärt på himlen är en ganska märklig föreställning där man i någon slags summering inser att Frode möter livet i det mesta från röd plym till vit tennisdräkt.

Det som finns där emellan handlar om det som vi vanliga dagligen håller på med. Om Kommunikation – eller kanske snarare bristen på den. Om tydlighet. Ensamhet. Rädsla. Mod. Om dig, mig. Vi, oss, dem.

Frode fångar, i såväl yvighet som precision, in vårt behov av att betyda något – för oss själva och för andra. Hon får oss att tro att vi är trygga bara för att frysen är full av hembakat bröd och ett gäng lunchportioner – fast vi egentligen bara vill släppa efter för något slag av längtan.

Cecilia Frode pratar allvar och hon gör det på ett fantastiskt roligt sätt. Texterna är begåvade, framförandet är begåvat. En stor skådespelare, en stor komiker som förutom scennärvaron har en otrolig tajming i att sätta sina poänger, därtill en kroppskomik som precist och utan minsta överdrift får oss att förstå precis vad hon menar.

Med en kortare paus är föreställningen över två timmar – att under så lång tid föra en monolog så koncentrerat är inget annat än imponerande.

Men i längden finns också bristen.

Hade hon kortat tiden en aning så hade hon också fått bort de få transportsträckor som trots allt finns, med ett ännu tajtare resultat som följd.

Föreställningen i går kväll var ett gästspel – jag hoppas att någon någon gång filmar det hela för sändning på vettig tv-tid i vettig kanal. Så bra är föreställningen – så bra är Cecilia Frode.