Vi går omkring och slarvar med stora ord. Oftast visar de sig vara värdepapper utan täckning. De passar bra för marknadsföring men platsar inte i ett samtal om konstens Varför och Hur och med Vilken angelägenhet. Det samtal som en recension borde delta i.

Fler reservationer än så har jag inte den här gången. För det är ju rena rama lyckan att någon gång få rada upp villkorslösa superlativer och stora ord när inga andra förslår. Premiären på Göteborgs Stadsteaters föreställning av Mirja Unges nya pjäs, Klaras resa, är en remarkabel teaterhändelse i de senare årens svenska teaterhistoria. Här talar av och till en vilsen teaterdebatt om teaterns mål och mening och undrar till exempel om det längre är möjligt att göra talteater av klassikerna i postdramatiska tider där regiteatern pumpar musklerna. Och runt om i landet presenterar institutionerna det ena förebildliga repertoartemat efter det andra. Upplysning ena säsongen, Kött och blod andra, Den Andre den tredje.

Men det finns inga recept; inga genrer, inget tema, ingen samtidskänsla som garanterar succé. Bra teater kan se ut hur som helst. Bara den är bra! Och den här föreställningen är svårt bra.

Här placerar regissören Jenny Andreasson dramatikern Mirja Unges text om det ömtåligaste av ömtåligt, en ung flickas resa in i psykotisk schizofreni, på Stadsteaterns stora scen. Stor för det extremt intima. Bara en sån sak. Andreasson satte för två år sedan upp Unges pjäs Mariella. Där orkestrerades ung övergivenhet och rädsla av tre spelare. Här fångar författaren och iscensättningen en ensamhet och ett sammanbrott i två akter. Projektet är äventyrligt. Men det lyckas fullt ut genom ett rytmiskt berättande i trettio tablåer, där också de små rollerna har avgörande betydelse för Klaras rop på verklighet. Den utanför hennes inre.

Klaras kille, spelad av Gustav Ekman Mellbin, gör en varm studie i litet tafatt och vilsen kärlek. Julia Högberg ett rörande porträtt av den yngre systern som ser, hör och lär och Mia Höglund-Melin prickar in väninnans osäkra ytlighet; den som längtar efter närhet. Och där hotar i förvirring och skuld Anna Bjelkeruds Mamman och Thomas Nystedts Pappan. De gör två ruskiga porträtt som det luktar om. Incestuöst, småborgerligt och med något slags förvriden ömhet. Man ryser.

Marika Feinsilbers kostym och scenografi och Anna Wemmert Clausens ljussättningar är oavbrutet verksamma delar i denna värld av instängdhet och rädslor. Rummens väggar skapas av våder som hissas steglöst eller drömlikt skjuts in i scenrummet. Ljuset färgar Klaras arm blodröd när hon attackerar sig och familjen med sax.

Och så då mitt i detta Nina Zanjanis Klara som hör röster och är fångad av föreställningar och svarta erfarenheter. Desperat och allt mer utsatt, men också med känslominnen som får hennes ansikte och röst att skälva mellan glädje och smärta. Hennes resurser är extraordinära och hon hanterar denna mycket stora och mycket svåra roll med ett mästerskap som gör att man häpnar. Rösten har en färg och modulation som hörde hon till en välskolad tidigare generation och hennes rörelsemönster njuter man av i varje situation. Hennes sätt att med armarna lika mycket som händerna än försöka kontrollera sina känslor, än ge dem eftertryck ser alldeles självklart ut. Det handlar om det slags teknisk känsla och skicklighet där det är resultatet som syns, inte ansträngningen. Hon låter helt enkelt armarna ta plats i sitt spel. Man ser sällan något liknande.

Men ingenting av allt detta storartade skulle bli synligt om inte Mirja Unges lätt stiliserade text med sina omkastade ordföljder och irrande sökande språk varit så genuint spelbar. Där finns rörelser och tryck i varenda replikväxling och Klaras inre röster manar till flykt i ångest. Jenny Andreasson låter därför lugnt också pauser få rum och tystnaden tala med starkt visuell verkan. Vad som därutöver behövs tillhandahåller Liz Heiner & The Bliss musik och Maria Andrén med sina obarmhärtiga ljudsonder.

Någon vän av tematisk ordning frågar kanske vad detta stycke vill och begär. Vi vet ju redan att psykvården har sina brister. Det hör till pjäsens och uppsättningens kvaliteter att den kräver enskilt svar på den frågan.