När Elfriede Jelinek fick Nobelpriset 2004 blev det för mycket för en av de Aderton. "Det rör sig om ett monomant och enkelspårigt författarskap, en textmassa som syns hopskyfflad utan spår av konstnärlig strukturering/ .../en kvidande och olustfylld våldsporno", tyckte Knut Ahnlund och lämnade Svenska Akademien.

Och då hade han ändå inte sett Babel som nu har svensk urpremiär på Studion. För där är det kuk och fitta från första scenen. Våld och blod och televiserad tortyr och krigsförödelse. Nakna statister i häftig stroboskopdans och verbal våldsutövning mot en publik som översköljs av ord i två timmar.

Inte bara vulgära ord och pinsamma bilder utan också lärda ord i mytologisk kontext, blinkningar åt Freud med beskrivningar av hur snopparna tar sig tillbaka mot modersskötet glatt hoppande i reproduktionens eviga laxtrappa, ståtliga hexameterverser ur Ovidius Metamorfoser, allusioner om Amfortas sår, alltid öppet aldrig läkt. Det som kan beskriva vår inre klyvnad.

Men också beskrivningar av firman Blackwater, säkerhetsföretaget bakom operationen War and Terror i Falludja nära Bagdad, där ett stort antal civila irakier dödades och där fyra amerikanska soldater lynchades och deras död televiserades över världen. Som i sagan om satyren Marsyas, flådd in på sitt blödande kött. Köttet brinner, fräser och droppar i ett grillparty utan nåd när människorna i denna vision närmar sig kannibalismens slutliga lösning.

Sådan ser Jelineks Babelvärld ut. Den som förmedlas oss televiserad, fotograferad och blir grymhetens teater i Abu Ghraib–fängelset där amerikanska fångvaktare gör installationer av nakna irakier. Jelinek har samlat ihop det nya årtusendets skam. Myternas perspektiv och teknikens möjligheter gör bilderna skarpa men också teatralt medialiserade. Mördandet ramas in och vi hör vad som sägs och vet vad det betyder. Det är kött men det är paketerat.

Men vad är nu detta för något? Bra eller dåligt? Snille eller bara smaklöshet?

Elfriede Jelinek ställer både regissör, ensemble och publik inför en textkaskad som måste ges spelbara proportioner. Att skapa situationer som i ögonblickets fokus förmår kommunicera hela detta minfält av en civilisation i panik.

Jelineks text är en obarmhärtig utmaning och regissören Mellika Melouani Melani antar den. Hennes bildsinne har ett respektlöst flöde som möter ordraseriet och åtminstone får viss styrsel på det.

Det är regiteater. Men inte i den meningen att en stark regissör våldför sig på en försvarslös text. Här betyder regiteater att en stark och hänsynslös text möter kreativt motstånd och regissör och ensemble arbetar vidare med den i en kommunikation som försöker vända ut texten mot oss i publiken. Uppgiften fascinerar. Det traditionella verkbegreppet är övergivet. Ingen dramaturgisk linje, inga karaktärer, inga identifierbara subjekt i kris. Nej, nu är det postdramatisk eller rentav post postdramatisk teater. Röster, bilder och presentation i stället för representation.

Skådespelarprestationerna blir sekundära kvaliteter. Det är språkytorna som står för friktionen och mötena, inte rollfigurerna. Men man hinner konstatera att det är ett heroiskt textarbete som avkrävs varje spelare och att Henric Holmberg lyckas skapa nödvändiga andningspauser i spelet när han sätter citationstecken kring sina ordräckor och öppnar dem för eftertanke. Det är svårt och suveränt.

Men det handlar inte om att ge publiken en sammanfattning av stycket. En politiserad civilisationshistoria.

Det är vanskligare än så. Det gäller att få publiken att inte drunkna i ordflödet och gå ner sig i Jelineks kvicksand. Lyckas det? Jag vet faktiskt inte. Och jag tycker att föreställningen offrar väl mycket av sitt allvar för en del publikfrieri med skrattmaskinens hjälp. Där finns ett inställsamt drag och det slås an redan i den inledande presentationen av stycket och spelet, som borde ha strukits. Men framför allt ser jag att det är ett herkuliskt arbete som investerats i denna uppsättning. Att en ännu ung regissör gör nya estetiska avtryck i envig med ett av de märkligaste samtida författarskapen.

Allt detta är ännu ett bevis på att den konstnärliga ledaren Anna Takanen vågar utmana normsystemet. Den här gången är det institutionsteaterns gängse gränser som överskrids.